Islamkritiken har radikaliserats
Kritiken mot islam blir alltmer hätsk i Sverige och de som vill stå upp för religionsfriheten blir allt tystare. Det senaste utspelet från SD om att förbjuda slöjan är ett tydligt exempel. Det leder till att rätten för muslimer att utöva sin religion successivt begränsas, skriver Kashif Virk.
Häromveckan presenterade Sverigedemokraterna ett förslag om att förbjuda slöjan i svensk offentlighet. Det är ett i raden av förslag som partiet lagt fram för att begränsa muslimsk religionsutövning i Sverige. Det är i linje med partiets strategi och retorik emot islam och muslimsk trosutövning som vi sett under senaste decennierna.
För några veckor sedan stod sverigedemokraten Richard Jomshof i riksdagen och citerade1 lösryckta verser ur Koranen (!) inför en till synes ställd justitieminister. Uppenbarligen är det inte rätt forum att ställa djupare teologiska frågor i, åtminstone inte om man förväntar sig ett uttömmande svar. Man kan inte tolka det som något annat än en skrämseltaktik för att tysta den välvilliga inställning som många politiker trots allt hyser gentemot muslimsk trosutövning.
Uppfattningar i samhället förändras successivt. Det som skett på senare år, enligt min uppfattning, är att diskursen om islam och muslimsk tro har radikaliserats. De mest högljudda rösterna har tystat motrösterna, vare sig det skett genom att muslimer lämnat de offentliga arenorna för debatt och slutit sig inåt, eller genom att välvilligt inställda röster inte längre vågar säga emot diskursen.
Vem vill egentligen försvara en religion som etsat sig fast i folks medvetande som subversiv, kvinnoförtryckande och rentav våldsbejakande?
Det är där vi hamnat nu. När Sverigedemokraterna lägger fram förslag efter förslag, både på kommunal- och riksnivå, så är det få som säger emot. Vår statsminister har sedan länge upphört att markera mot rättsvidriga förslag som kommit från det egna regeringsunderlaget. Det hade räckt med att säga att i Sverige har vi religionsfrihet, och det innebär friheten att praktisera eller inte praktisera religion.
Symbol för identitet och tro
Idag bär tusentals svenska muslimer stolt hijab som ett uttryck för sin identitet, tro och självständighet. Debatten om deras klädval har till stor del förts över deras huvuden. De ser inga hinder mot att stolt bära hijaben och aktivt delta i samhället. Annat än att alla verkar ta sig rätten att offentligt ha en åsikt om deras rätt att bära hijab. Jag har mött många muslimska kvinnor med hijab som vittnar om hur de blir föremål för trakasserier, diskriminering och upprörda blickar och blir tilltalade på ett negativt sätt. I Sverige anses det för övrigt vara tabu att ha åsikt om hur kvinnor klär sig, och huvudduk var kutym i landet för bara några få generationer sedan.
Om inte sunda röster i samhället; politiker, forskare, opinionsbildare och modiga redaktörer vågar lyfta röster som motsätter sig denna islamfientliga diskurs, kommer det i längden leda till fler förslag och lagändringar som begränsar muslimers religionsfrihet i Sverige.
I praktiken har den redan begränsats. Jag minns min tid i Stockholm och vårt försök att etablera en moské där. Vi mötte företrädare i kommun efter kommun som talade om för oss att frågan var känslig, att det var valår och därför inte särskilt troligt att ett sådant önskemål kunde tillgodoses. Mellan parenteser menade de alltså att de inte hade mod nog att stå upp för vår religionsfrihet, av rädsla för att förlora röster.
Idag firade den svenske landslagsspelaren Yasin Ayari sina båda mål i VM-matchen mot Tunisien med en bugning som förekommer i den muslimska bönen, och kallas sajdah. Det visar att det finns en annan berättelse om islam i Sverige som behöver förmedlas, som är inkluderande, uppskattande och rättvisande. Personer med mod som inte nödvändigtvis delar den muslimska tron bör ta bladet från munnen och berätta om den.
Share this content:
