Islam och väst

Kvartal 27 januari 2026

Försöken att utmåla islam som den största fienden mot västerländsk civilisation har på senare tid intensifierats.

Numera har denna strävan till sin arsenal inlemmat socialvetenskaplig statistik över brott, åsikter och uppfattningar som är rådande bland muslimer i Europa. Enskilda incidenter åberopas som stödbevis, ofta med bristande bevis på kausalt samband.

Att finna samband mellan kriminalitet och religionstillhörighet må vara statistiskt möjligt. Men att hänvisa kriminalitet till religiös motivation och övertygelse är en insinuation så länge det inte underbyggs med fakta.

Till stöd för påståenden som att ”islam är oförenligt med Väst” har man därför börjat framföra filosofiska och teologiska resonemang som landar i att denna förening inte är möjlig.

Halmgubbe

Och det är här halmgubben uppstår. Man beskriver islam som i grunden subversivt – ”totalitärt”, ”misogynt”, ”tribalistiskt” – för att sedan dra den uppenbara slutsatsen om dess icke-hemmahörande.

Att de som skriver detta är övertygade om sin sak betvivlar jag inte. Men det som oroar är att en okunnig allmänhet som läser dessa texter får sina fördomar bekräftade – utan att egentligen ha lärt sig mer om islam.

Profeten Muhammed (frid vare med honom) skilde tydligt på sitt uppdrag som förmedlare av islam och som statsöverhuvud.

Hans resa till Tai’f år 619 är ett av flera exempel på det, där han tillsammans med sin vän Zaid framförde budskapet till stadens ledare. Han förvisades med våld och stenades blodig, men bad ändå om Guds förlåtelse för stadens invånare.

Muhammed var statsöverhuvud

Förkunnelsen genomfördes också genom att skicka brev och delegationer till härskare och stammar med den islamiska kallelsen. I dessa brev varnade han för de andliga konsekvenserna av att inte hörsamma hans gudomliga budskap.

Till skillnad från Moses och Jesus var Muhammed (frid vare med dem alla) även statsöverhuvud. Han var ansvarig för säkerheten av Medinas invånare – såväl den muslimska som den icke-muslimska – dit han flytt undan grym förföljelse och utnämndes som unison ledare.

Under denna period (622–632) utsattes staden för tre större angrepp (benämnda som slagen vid Badr, Uhud och Ahzab). Muhammed genomförde en rad expeditioner där han ingick i fördrag med olika stammar – inga krav på konvertering förekom.

Till sist återvände han till Mecka som segrare år 628 och förlät de som varit fientligt inställda mot honom. I århundraden har man försökt kasta en mörk skugga över Muhammeds agerande under denna period, men opartiska bedömare i Väst har också berömt hans moraliska integritet och storsinthet.

Det stämmer att islam av dess utövare betraktas som en komplett religion som vägleder människan i livets alla sfärer, men det innebär inte att dessa inte kan skiljas åt eller att de förväntas samverka under alla omständigheter.

Tro är personlig angelägenhet

Enligt Koranen är tron på Gud en högst personlig angelägenhet, då den konstaterar: ”Er religion är för er, och min religion är för mig” (109:7) samt ”Det finns inget tvång i religionen” (2:257).

Islam förhöll sig klokt till det stamsamhälle som den framträdde i genom att bejaka det delvis, utan att låta det sätta sin prägel på religionen. I Koranen förkunnas:

”Å, mänsklighet, Vi har skapat er från man och kvinna, och Vi har gjort er till klaner och stammar så att ni kan känna igen varandra. Den mest hedervärde bland er i Allahs ögon är sannerligen den som är mest rättfärdig bland er. Allah är förvisso Allvetande, Allt Underkunnig.” (49:14).

Rättfärdighet

Genom islams betoning på rättfärdighet (taqwa) förpassades stamtillhörighetens betydelse till det perifera, och människor bedömdes sedermera för sina moraliska utmärkelser.

Det var därför teologiska och politiska meningsskiljaktigheter kunde lösas genom livliga diskussioner och debatter.

Samtidigt som Koranen avråder från oenigheter som leder till splittring (3:106), uppmuntrar den till hälsosamma diskussioner som ska lösas genom hänvisning till en enande gudomlig auktoritet (42:11).

Med dessa premisser kan muslimer inte bara integrera sig varhelst de väljer slå sig ner i världen, utan även verka för det anammade samhällets bästa i alla situationer.

SKRIBENT

Kashif Virk är imam vid Islams Ahmadiyya-församling och har en examen i religionshistoria.