”Islam och Sverige hör ihop”
För på dagen 50 år sedan invigdes Sveriges första moské i Göteborg. Imamen Kashif Virk blickar tillbaka på ett halvsekel av islam i Sverige och en mer oskyldig tid. Ett Sverige där begrepp som islamistisk terror och islamofobi var avlägsna för de flesta. Samtidigt menar han att islam har blivit en oskiljaktig del av det svenska samhällslivet.
För 50 år sedan förändrades Sveriges religiösa landskap. I Göteborg öppnades dörrarna till en byggnad som skulle bli historisk – Sveriges först byggda moské. Jämfört med andra moskéer runtom i världen framstod den som ganska anspråkslös. Den var ritad av en svensk arkitekt och skulle passa in sin miljö. Dess läge var desto mer imponerande; från sin höjd på Högsbohöjd blickar den än idag ut över stadens centrala delar och hamnen.
Idag (20 augusti) är det exakt 50 år sedan Nasirmoskén i Göteborg invigdes. Det var Islam Ahmadiyya församling som byggde den. Ahmadiyyaförsamlingen anser sin grundare, Hazrat Mirza Ghulam Ahmad (1835-1908) vara den Utlovade Messias.1
Efter hans bortgång leds församlingen globalt av en andlig ledare med titeln Khalifatul Masih, Kalifen. Moskén finansierades av rörelsen internt genom en internationell fond. Församlingen hade vid det här laget redan etablerat moskéer i flera andra europeiska städer, såsom London, Zürich, Haag, Hamburg, Frankfurt, och Köpenhamn.
Berättelsen om Sveriges första moské, som jag ska skildra i denna text, är viktig. Inte bara för att den är en del i Sveriges mångreligiösa historia. Den ger även inblick i en helt annan värld, en värld där samtalet om islam präglas av nyfikenhet, tolerans och välvilja. Kontrasten mot dagens samtalsklimat är tydlig. Denna berättelse visar att symbiosen mellan islam och Sverige inte bara är en verklighet idag utan även fortsatt möjlig.
Formade min identitet som svensk muslim
Ordet moské stammar från arabiskans masjid (مسجد) och betyder böneplats. Utöver dess uppenbara funktion som en plats för dyrkan, är den också en byggnad för undervisning, firandet av högtider och en plats för dialog och samverkan. I Nasirmoskén firas även Sveriges nationaldag. Från min uppväxt minns jag särskilt moskén som en plats där jag lekte och umgicks med vänner. Det var där min identitet som svensk muslim växte fram och som präglat mig sedan dess.
I en moské finns separata utrymmen för män och kvinnor. Denna uppdelning skapade funderingar och missförstånd både då och nu. Under det gångna århundradet hade ju Sverige upphört med att dela upp män och kvinnor i de flesta offentliga miljöer. Men för moskébesökare upplevs det som något väldigt praktiskt, och jag ser det som lika naturligt som att män och kvinnor delas upp inom idrotten. Det ger besökarna en möjlighet att utvecklas i sin egen takt och ta del av gudstjänsten på ett avslappnat sätt. I våra moskéer har män och kvinnor lika stort utrymme tilldelat. Bönen leds dock av imamen traditionellt, och det har delvis sin grund i islamisk teologi som ålägger männen ansvar att be i moskén medan kvinnor har möjlighet att be hemma.
Islams ankomst till Sverige har skildrats av flera historiker och forskare. Religionsvetaren Simon Sorgenfrei har genom sina böcker belyst flera olika aspekter av landets första muslimer. Hans texter beskriver även upptakten till byggandet av landets första moské, även om det ännu återstår mycket kring detta att utforska.
Hur allt började
Ahmadiyyasförsamlingen i Sverige grundades redan på mitten av 50-talet. Det var då den svenske muslimske konvertiten Gunnar Eriksson anslöt sig till församlingen. Det var han som bad rörelsens dåvarande kalif, Hazrat Mirza Bashiruddin MahmoodKhalifatul Masih II, att skicka en missionär från rörelsen till Sverige. År 1956 (för exakt 70 år sedan) anlände den då blott 24-årige Kamal Yousuf. Han fick ansvar för rörelsen i hela Skandinavien, med den strategiskt och geografiskt valda utgångspunkten i Göteborg. Han har personligen berättat om det intresse som hans mission genererade. Ett exempel var att han ofta fick byta hyresvärd, eftersom dessa irriterades av alla dörrknackningar och spontana besök han fick av människor som var nyfikna på hans tro. Han var noga med att betona att avhysningarna inte hade någonting att göra med hans muslimska tro.2
Drömmen om en moské växte fram ganska tidigt. Men det var i mitten av 70-talet som församlingen och den dåvarande missionären Munir-ud-Din Ahmad köpte loss marken i Högsbohöjd och fick bygglov för moskén. Vid den här tiden bestod församlingen av ett fåtal personer med jugoslavisk, svensk och pakistansk härkomst. I Göteborgs-Posten skrev man tidigt om planerna på en moské och rapporterade att ”från svenska myndigheters sida reses numera inga svårare hinder för utövande av islam” och gav exempel på barn som ”befrias” från skolans religionsundervisning, ledighet i militärtjänst vid högtider och möjlighet att följa sina dietföreskrifter, samt en egen gravplats i Göteborg. Vid anläggandet av grundstenen den 27 september år 1975 rapporterade Dagens Nyheter med rubriken ”Allah i Göteborg” och berättade att kalifen personligen närvarade.3
Året därpå, alltså fredagen den 20 augusti 1976, var det äntligen dags att inviga Nasirmoskén. Kalif Hazrat Mirza Nasir Ahmad Khalifatul Masih III var åter på plats vid detta historiska tillfälle, och moskén kom att bära hans namn. Omkring 600 gäster från hela världen var på plats, inklusive representanter för svenska trossamfund och medier. På morgonen hölls en presskonferens med kalifen, och därpå citerades Hans helighet i tidningen Arbetet: ”Denna moské är ett budskap om fred, kärlek och vänskap. Det är budskapet av vår religion”. 4
Faksimil från tidningen Arbetet, den 21 augusti 1976.
I ett tal dagen därpå sade kalifen:
”Portarna till denna moské kommer för alltid vara öppen för de människor som tror på den Ende Guden, och de ska ha rätt att dyrka däri, oavsett vilken religion de tillhör.” 5
Göteborgs-Posten rapporterade att man på plats kunde se ”exotiska inslag” i form av kvinnor i slöjor och män i krimmermössor och turbaner. Radion sände senare även ljudklipp från den första fredagsbönen.6
En växande muslimsk befolkning
Uppenbarligen var moskén inte bara ett led i Ahmadiyyaförsamlingens mission av islam gentemot Väst, något man av flera forskare ansetts vara pionjärer på, utan det uppfyllde också ett behov lokalt för landets växande muslimska befolkning.7
Den bestod i huvudsak av människor som flyttat hit som arbetskraft, men som Sverige saknade en långsiktig plan för. Många av dem sökte sig med intresse till den nya moskén. Vissa menar att makthavare då föreställde sig att dessa migranter skulle flytta tillbaka när behovet av arbetskraft var över. Men det visade sig inte stämma alls. De var här för att stanna, och det svenska samhället skulle göra en rad anpassningar för att få dem att trivas så gott som möjligt.
Bara några år efter invigningen av moskén inträffade revolutionen i Iran (1978-79), vilket enligt Simon Sorgenfrei gjorde att ”islamismen hamnade på dagordningen och en mörkare bild av islam växte fram i västerländska medier.”8
I takt med att fler muslimer etablerade sig i Sverige ökade även motståndet mot Ahmadiyyaförsamlingen, som är en förföljd rörelse i många muslimska länder. Vissa muslimska grupper började avråda trosfränder från att besöka moskén i Högsbohöjd, och andra ville inte ens kalla den för en moské.
Moskén efter invigningen 1976. Foto: Islams Ahmadiyya församling
Bilden av islam problematiseras
Parallellt med framväxandet av intoleranta tolkningar av islam – som ska ses som en politisk och social anpassning till samtiden snarare än som en teologisk trohet till tradition – förändrades även debatten om muslimsk trosutövning i Sverige. I slutet av 2017 skrev jag en artikel där jag hävdade att debatten spårat ut fullständigt och föreslog fem punkter för att råda bot på det. 9
Det är idag återkommande att händelser globalt eller lokalt får opinionsbildare att tala om att det finns ett problem med ”islam” i Sverige. Vi har sett att de senaste decenniernas valrörelser präglats av ett motstånd mot migration i allmänhet och islam i synnerhet. Att riksdagspolitiker ger ut anti-muslimska böcker i samband med valrörelser har dock inte hört till vanligheterna. Många minns säkert samtalet mellan mig och Jens Ganman här i Kvartal som särskilt laddat.
Men det som gör mig hoppfull i allt detta är alla personliga möten jag haft förmånen att uppleva runtom i landet med mina svenska landsmän. Det är främst där – i mötet och dialogen – som integrationen och tilliten blir möjlig. Det är också då jag inser att bilden av islam kapas av de radikala, de högljudda, som från båda sidor vill framställa en bild av islam som jag är helt främmande inför.
Till dem som är genuint oroade över muslimsk invandring och att detta ska förändra Sverige vill jag säga två saker. Det första är att jag förstår er. Att vara rädd för förändring är djupt rotat i det mänskliga psyket. Det andra är att det här inte är något nytt. Liknande oro har uttryckts gentemot tidigare folkgrupper som flyttat till Sverige och idag är en integrerad del av landet: romer, judar och finnar. Även om denna process inte skett utan friktion, så visade den sig till sist vara fullt möjlig och fruktsam.
”Det finns ingen motsättning för oss mellan att vara stolta svenskar och praktiserande muslimer. ”
Som svensk med invandrarbakrund vill jag dock efterfråga en tydligare, mer stolt svenskhet att integreras in i. Den ska inte formuleras av ytterligheterna, utan av den breda allmänheten. Den ska dessutom inte innebära krav på att jag ger avkall på min tro och tradition. Jag ser en sådan svenskhet som fullt möjlig, både ur ett historiskt och ett nutida perspektiv.
Under Nasirmoskéns 50 år och församlingens 70 år i Sverige har den inte ändrat kurs vad gäller strävan efter att öka förståelsen för islam samt stärka den svenska gemenskapen genom dialog och samverkan. Ett centralt uttryck för församlingens samhällsengagemang är vårt motto ”Kärlek för alla, hat mot ingen”. Genom vår verksamhet har vi visat att vi inte enbart ser oss som en del av samhället, utan att vi har ett ansvar att verka för att Sverige blir ett bättre land att leva i – för alla människor.
Moskén efter nybyggnaden 2001. Foto: Islams Ahmadiyya församling
Genom åren har vi haft initiativ för att stävja religiös och antireligiös extremism. 10 Vi har bedrivit humanitärt arbete i form av soppkök, klädinsamlingar och bloddonationer – som syftat till att gynna hela samhället. Våra två moskéer (den andra är Mahmoodmoskén i Malmö, där jag för tillfället är verksam) erbjuder gratis studiebesök och har tagit emot tusentals besökare genom åren.11
Under senare år har vår dialogkampanj ”Fråga en muslim” skapat stort genomslag i svensk offentlighet, och vårt återkommande deltagande i publika evenemang som Almedalsveckan, Bokmässan och Järvaveckan har varit mycket uppskattade. En rad företrädare för församlingen har bidragit till det offentliga samtalet om religion genom hundratals artiklar och intervjuer i svensk media.12
Nasirmoskéns 50 år i Sverige har verkligen visat att islam och Sverige hör ihop. Det finns ingen motsättning för oss mellan att vara stolta svenskar och praktiserande muslimer. Vår tro har redan lärt oss de värderingar som anses vara svenska – laglydnad, jämlikhet och respekten för alla människors lika värde. Dessa blir för mig inte enbart värdeladdade ord, utan en grundläggande del i min religiösa och nationella identitet. En stolt, svensk-muslimsk identitet.
Kashif Virk
Imam vid Islams Ahmadiyya-församling och har en examen i religionshistoria
Share this content:
