”Tillstånd att strida ges till dem mot vilka krig förs”

Delvis publicerad i Tidskriften Fokus 19/9 -23

Hur kom svensk inrikespolitik att handla om Koranen och profeten Muhammad?

Svaret är troligtvis att vi har ett politiskt parti, Sverigedemokraterna, som har gjort kampen mot islams inflytande i västvärlden till en hjärtefråga.

Det finns skilda uppfattningar kring hur man ska tolka högt uppsatta Sverigedemokraters aggressiva uttalanden om islam och dess profet. Är de uttryck för genuin religionskritik? Eller har de snarare en islamfientlig underton? Nyligen refererade Richard Jomshof till Islams profet Muhammad som krigsherre, massmördare, slavhandlare och rövare. Detta inlägg fick stora inrikespolitiska konsekvenser. En enad opposition ville avsätta Jomshof från hans post som ordförande i justitieutskottet.

Islamologen Jonas Otterbeck skrev i en redogörande text i Magasinet Konkret att denna anti-islamiska retorik som högt uppsatta Sverigedemokrater brukarbör betraktas som en resurs som används populistiska politiska grupper över hela Europa:

”Deras icke-muslimska islam är selektiv i sina föreställningar om Muhammed. Allt som man skulle kunna uppfatta som positivt tiger man om, och det som man ser som negativt ser man som helt representativt. Ett märkligt drag är att de ofta litar blint på den äldsta islamiska historiografin när man hittar något man ogillar. Ofta avfärdar man, eller är okunnig om, senare muslimsk nyanserande diskussion för att kunna misstänkliggöra islam och därmed muslimer.”

Det finns alltså troligtvis bakomliggande motiv till denna selektiva kritik. Det sker i en samtid där islams roll i det västerländska samhället alltmer ifrågasätts.Även Sverigedemokraternas oreserverade stöd för koranbränningarna kan förstås i just detta sammanhang.

Det finns ett stort behov även att möta denna retorik med bildning. När selektiva skildringar om en av de största världsreligionerna och dess grundare sprids, så ökar också efterfrågan av kunskap om islams olika tolkningar och historia. Därför är Otterbecks text en stor förtjänst till denna diskussion och som bör fåuppmärksamhet.

Något som också behövs är att muslimska företrädare framträder och lyfter fram sin bild av profeten Muhammad och hans gärning. Det är ju denna bild som i varierande grad ligger bakom muslimers egentro och utövande. 

I denna text föreslår jag en historisk kontext till tidiga expeditioner och krig som fördes av de första muslimerna. Den visar att de tidiga muslimerna aldrig tog initiativ till någon krigsföring, utan enbart tillämpade våld i självförsvar eller vedergällningssyfte.

Islam tillkom i staden Mecka i Arabien år 610 då profeten Muhammad mottog den första uppenbarelsen. De första 13 åren av Islam utspelade sig huvudsakligen i Mecka. De första att acceptera Islam tillhörde de svagare klasserna i samhället, däribland slavar. De flesta muslimerna utsattes vid denna tid för grova förföljelser, tortyr och även mord. En del migrerade till Abessinien i hopp om frid. Men de flesta, inklusive Muhammad, blev kvar i Mecka. Muslimerna genomlevde dessa grymheter utan att göra något som helst motstånd, då Muhammad talade om för dem att han ej givit tillåtelse till detta. Till sist migrerade muslimerna till Medina, som ligger några hundra kilometer norr om Mecka. De fick lämna större delen av sina ägodelar. Samma natt som Qureysh (den ledande stammen i Mecka) planerat att mörda Muhammad, migrerade även han själv till Medina. Det skickades lönnmördare efter honom och ett pris sattes på hans huvud. (The Seal of Prophets s 314-326)

Migrationen. Bild: sutori.com

Även efter migrationen till Medina fortsatte förföljelserna från Qureysh. Trakasserierna mot de muslimer som blev kvar i Mecka tilltog i grymhet. De skickade även hotfulla budskap till ledare i Medina om att det skulle innebära våldsamma konsekvenser om man lät Muhammad få tillflykt i staden. I dessa brev hotade man till och med om väpnat angrepp. Detta var med andra ord en ren krigsförklaring. Under denna period återberättas att muslimerna i Medina brukade sova om nätterna med vapnen vid sin sida. Även profeten Muhammad brukade vaka om nätterna i farhågor om en förestående attack.

Det var under dessa omständigheter som, under det andra året efter migrationen, följande vers i Koranen tillkom och som gav muslimerna tillåtelse till väpnat försvar:

”Tillstånd att strida ges till dem mot vilka krig förs, eftersom de har blivit förorättade – och Allah har verkligen makt att hjälpa dem. De som har drivits ut från sina hem orättvist bara för att de sa: ’Vår Herre är Allah’ — Och om Allah inte stött bort vissa människor med hjälp av andra, skulle det säkert ha rivits ner kloster och kyrkor och synagogor och moskéer, där Allahs namn ofta uppmärksammas. Och Allah kommer säkerligen att hjälpa den som hjälper Honom. Allah är verkligen Mäktig, Mäktig -” (surah22 verser 39-40)

Tillåtelse var alltså till självförsvar, för att man förvisats från sina hem och förföljts av religiösa skäl. Enligt vissa tolkningar av denna vers åligger det även muslimer att försvara judars och kristnas religionsfrihet.

Profeten Muhammad (afvmh) tillämpade 4 strategier efter denna tillåtelse för att ge motstånd till den ondsinta fienden.

1.     Fredsfördrag ingicks med stammar bosatta nära Medina. Dessa var belägna på den handelsrutt som Quraysh reste längs i sina resor till Syrien. På så vis säkrade man stadens gränsområden från att hamna under inflytandet av fienden.

2.     Mindre grupper skickades ut från Medina för att inhämta information om fiendens rörelser och för att föregripa eventuella angrepp.

3.     Man sökte upp stammar som ville ansluta sig till muslimerna men som utav rädsla för fienden inte vågade ha samröre med muslimerna iMedina.

4.     Muslimerna hindrade handelskaravaner som reste från Mecka till Syrien. Dessa var beväpnade och passerade nära Medina, vilket utgjorde ett reellt hot. De spred hat mot muslimerna bland klaner i området. Intäkterna från dessa handelsresor användes dessutom i krigsföringen mot muslimerna i Medina. Genom att hindra dessa karavaner satte man press på fienden att upphöra med sina grymheter, vilket eventuellt gav resultat.

Det var alltså aldrig tal om rövartåg, utan strategiskt planerade exkursioner i syfte att ge motstånd till en fiende som i praktiken redan förklarat krig mot muslimerna.

Handelsrutt mellan Mecka och Syrien. Bild: https://archive.aramcoworld.com/

När profeten Muhammad bosatte sig i Medina etablerades en pakt mellan stadens muslimer, avgudadyrkare och judar om ömsesidig fred och beskydd. Trots denna pakt rådde stor osäkerhet för muslimerna i Medina, och man kunde inte på något vis lita på de folk man ingått pakten med fullt ut. Flera gånger bröts pakten exempelvis från de judiska stammarna i staden. Detta ledde till att de förvisades från Medina i omgångar. En gång bröts pakten mitt under pågående belägring av Medina av den judiska stammen Banu Quraiza. Detta resulterade i att hundratals män från denna stam dömdes till döden. Detta beslut togs dock inte av profeten Muhammad själv, utan av den judiska stammens lierade Sa’ad bin Muadh. Att beslutet skulle fattas av honom skedde enligt judarnas egna önskemål (The Seal of Prophets s. 485-507). 

Det är värt att studera denna händelse i sin fulla kontext för att komma fram till rätt slutsats. Det var inte tal om ett regelrätt massmord, utan ett kollektivt straff utdömt för högförräderi av en muslim som tidigare hyst solidaritet med Banu Quraiza, men som insett allvaret i deras brott. Det sägs att innan Sa’ad utdömde sitt straff ålade han bägge parter (judar och muslimer) att de inte skulle ha rätt att motsätta sig hans beslut, vilket båda samtyckte till. 

Det invänds även att profeten Muhammad var slavhandlare. Slaveriet var utbrett i Arabien under 600-talet. Många av de som tidigt accepterade islam var, likt nämnts ovan, slavar som muslimerna friköpt. Enligt Koranen fick slavar endast tas under regelrätta strider (surah 8 vers 67). Det är belagt i historien att slavarna behandlades väl av muslimerna. Många friades utan lösensumma, och flera slavar antog islam som ett resultat av den goda behandling de fått av sina mästare. (The Seal of Prophets s. 177-236)

Konflikten med Qureysh i Mecka fortsatte ända till runt år 630 då muslimerna fredligt återintog Mecka, ett intåg som var en direkt konsekvens av en tidigare pakt brutits av Quraysh. 

Det är värt att tillägga att muslimer under alla regelrätta strider var i betydligt numerärt och resursmässigt underläge. I det första konventionella kriget vid Badr var man 313 dåligt rustade soldater mot cirka 1000. 

Rätten till självförsvar är universell. Att försvara sitt folk är en ädel handling som förlänar många ära och heder. Profeten Muhammads handlingar kan ses i ljuset av detta.  

Religionshistorikern Karen Armstrong summerar väl Muhammads livsgärning i sin bok Muhammad – A Biography of the Prophet:

’”Muhammed fick i sanning börja från början och arbeta sin väg mot sin egna grundliga monoteistiska spiritualitet. Då han inledde sitt uppdrag, hade en objektiv åskådare inte givit honom en chans. Araberna, må han ha invänt, var helt enkelt inte redo för monoteism; de var inte tillräckligt utvecklade för denna sofistikerade vision. Att försöka introducera den på en större skala i detta hemska samhälle kunde i själva verket vara extremt farligt och Muhammed vore lyckosam att undkomma med sitt liv i behåll.”

(Armstrong, Karen. 2001. Muhammad: a biography of the Prophet s. 53-54)

Av:

Kashif Virk

7 årig teologisk utbildning på Jamia Ahmadiyya UK https://jamiauk.org/

Masterexamen i Religionshistoria från Stockholms universitet