Muslimer måste bli bättre på att möta kritik

REPLIK Omar Makram och Al-Baghdady skriver i Dagens Samhälle (17/11) debattartiklar som är inne på samma tema, nämligen att islam har läror som är problematiska och därför behöver diskuteras.

De båda författarna har sitt förflutna i Mellanöstern, och deras kritik är färgad av den upplevelse av islam som de haft i sitt förflutna. De islamistiska stater som i dag präglar denna region är en produkt av historiska händelser i modern tid, och tolkningar av religionen är färgad av bland annat socioekonomiska faktorer, imperialism, bildandet av nationalstater och många andra faktorer. Exempelvis var den pakistanske tänkaren Abul Ala Maududi (d. 1979), som av många betraktas vara en av islamismens grundgestalter och som formulerade idén om islamiska staten, till stor del inspirerad av samtida revolutionära idéer som kommunism och fascism. Denna insikt är viktig för en fruktsam diskussion om samtida tolkningar av islam.

Innan det som Makram kallar för ”islamic revival” ägde rum på 70- och 80-talet, hade flera stater i Mellanöstern experimenterat med sekulära former av statsskick, som i Turkiet och Egypten. Att dessa gjorde sig skyldiga till olika former av sekulärt förtryck, som förbud av slöjor, skulle varken Makram eller al-Baghdady anse vara representativt för den form av sekularism som de själva företräder. Vi måste alltså kritisera olika idéers intoleranta uttryck.

Islam har – till skillnad från sekularismen – en skrift i form av Koranen, och därför kan man ur denna text extrahera specifika verser som kan bli föremål för diskussion, debatt och tolkningar. Inom islam finns i dag tolkningar som behöver tillbakavisas, däribland olika former av tvång såsom dödsstraff för apostasi. Här behöver kritik komma från både sekulärt och teologiskt håll. Men om man menar att Koranen eller vissa hadither specifikt innehåller ondska, så behöver man vara mer specifik. Att Koranen har inslag av våld och krig (vilket för övrigt är mer förekommande i Bibeln) beror enligt mig på att de första muslimerna efter en tid av förföljelser gavs rätt till självförsvar. Samtidigt begränsades detta av andra verser som förbjöd övergrepp (2:190), terror (2:217) och manade till försoning (8:61). Även profeten Muhammad ﷺ lär ha sagt att ”Eftertrakta aldrig att möta fienden (i strid), utan be Allah om fred. Men när ni väl möter dem, bör ni vara ståndaktiga,” (Bukhari) vilket visar att våld endast tilläts i defensivt syfte.

När det gäller uppfattningen om huruvida kvinnliga imamer ska finnas eller inte, så är det också en fråga som bör kunna diskuteras. Att det förekommer anser jag vara en naturlig följd av den liberalteologi som kommit att prägla många människors syn på religion. Att det inte har relevans i ortodoxa tolkningar, som min egen, är också naturligt.

Debatten om islam har nått en mognare fas, men vad den brister i är muslimska röster som vill diskutera sin tro och bemöta kritik i media. Att det uteslutet är kritiska röster som tar plats, påverkar den allmänna opinionen och även våra beslutsfattare negativt. Detta försöker vi i Islam Ahmadiyya motverka genom kampanjer som ”Fråga en Muslim”. Under kommande bokmässa nästa vecka lanserar vi kampanjen ”Islam i Media”, för att belysa den skeva bilden av muslimsk religiositet som framkommer i media. Genom proaktiva kampanjer som dessa kan samtalet om islam berikas och nyanseras.