Homosexuella är välkomna i vår moské
I en mycket uppmärksammad granskning av SSU-Malmö under veckan, som flera riksmedier har rapporterat om (länkar om behövs), förekommer namnet på min församling Islam Ahmadiyya på flera ställen. Det beror på att flera ungdomar i församlingen är eller har varit aktiva inom SSU. I den efterföljande debatten har det talats och skrivits en del om vår tro, exempelvis att vi företräder en homofobisk människosyn, och det är detta jag här skulle vilja bemöta.
Detta bemötande syftar även till att förklara vad religiös övertygelse innebär för individen, och hur det är förenligt med ett aktivt engagemang i det sekulära samhället. Bristen på denna insikt gör ofta att man drar förhastade slutsatser om religiösa som engagerar sig exempelvis politiskt, för att sedan som i detta fall använda benämningar som ”extrema”, ”fundamentalister” och även ”islamister” i den sociala och mediala diskursen.
Islams Ahmadiyya församling har funnits i Sverige sedan 1957, då vår förste missionär kom hit för att sprida islam genom fredlig mission och dialog. Landets första moské byggdes av församlingen år 1975. För oss är kärleken för vårt land, Sverige, central i vår tro, och vårt motto är ”Kärlek för alla Hat mot ingen.” Det är med dessa principer som vi uppmuntrar våra medlemmar till att aktivt engagera sig i samhällsbygget, enligt sina bästa förmågor och ambitioner.
Att församlingen står för separation mellan stat och religion är allmänt känt. Det innebär exempelvis att vi aldrig skulle använda oss utav politiska medel för att föra vidare vårt missionsarbete, vilket vi kallar tabligh. Vår mission sker genom förnuft och gott föredöme, varigenom vi önskar vinna folks hjärtan.
Synen på sexualitet inom församlingen är i enlighet med Quranen att äktenskapet sker mellan man och kvinna, vilket även är förenligt med ortodox judendom och kristendom. Enligt vår tro är det så Gud har skapat oss och därigenom möjliggjort vår fortlevnad.
Är en sådan hållning per automatik ”homofobisk”? Nej, vi tar inte avstånd från människor med homosexuell läggning. När vår globale ledare Hazrat Mirza Masroor Ahmad besökte Sverige år 2016, sade han i en intervju till Sydsvenskan att homosexuella är välkomna i vår moské. Och mycket riktigt skedde ett sådant välkomnande ifjol, när tenoren Rickard Söderberg besökte Mahmoodmoskén i Malmö.
Efteråt kommenterade han mötet på sociala medier och skrev ”Imamen är en varm och snäll person… annars har jag bara gott att säga om honom”, och att han upplevde mötet där som ”varmt och välkomnande”. Hur kan detta varma välkomnande ha varit möjligt om moskén har företrädare som är homofobiska?
Att benämna moskén som homofob leder inte till något annat än att framtida möten mellan dess företrädare och homosexuella försvåras avsevärt.
Grundaren av vår församling, Hazrat Mirza Ghulam Ahmad, uppmanade oss: Jag säger att ni skall hysa medkänsla för alla Guds skapade varelser, oavsett vad eller vilka de är. (Malfuzat volym 4).
Att ha en annorlunda uppfattning är det omgivande samhället, kan upplevas som utmanande och provocerande. För att överbygga detta har vår församling under senare tid bedrivit kampanjen ”Fråga en muslim”. Vårt polariserade samhälle är i stort behov samtal över åsikts- och trosgränser, något som vår kampanj tydligt visat. Skiljelinjen mellan traditionell Islam och det övriga samhället går mellan frågor som homosexualitet och synen på könsroller, och här finns även många fördomar.
I mötet med folk med annorlunda värderingar händer det ofta att man känner rädsla och osäkerhet. Ofta beror detta på att man inte är riktigt trygg i sina egna värderingar. Men ett förutsättningslöst möte leder också till att man finner många (och fler) likheter, och där någonstans behöver vi mötas för att komma närmare varandra.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.