Islam i Sverige

Islam i Sverige

Tenta skriven på kurs i Islamologi, Stockholms universitet. Betyg: A

”Hur många muslimer finns det i Sverige?” Redogör för och diskutera några olika beräkningsmetoder som tas upp i kurslitteraturen (och som har kommenterats på föreläsningar) för hur antalet muslimer i Sverige kan uppskattas på ett ungefär. Vilka är problemen med dessa metoder? 

I början av 1900-talet fanns endast ett fåtal muslimer bosatta i Sverige. Detta vet vi eftersom man fram till år 1930 registrerade individers religionstillhörighet. Fram till detta år identifierade sig 15 personer inom kategorin ”muhammedaner och andra asiatiska samfund”. I denna kategori ingick även konfucianer, buddister, hinduer och taoister (Larsson 2014:44). Efter år 1930 genomförs inte längre liknande registreringar, vilket gör att man måste förhålla sig till andra faktorer för att avgöra hur många människor som tillhör en viss religion.

Den muslimska närvaron i Sverige ökade betydligt först under 60- och 70-talet, då främst genom arbetskraftsinvandring främst från Turkiet och det forna Jugoslavien. Från Uganda kom under denna tid ett flertal shiamuslimer (ismailiter) som etablerade en församling i Trollhättan. Under 1980-talet började en intensiv flyktinginvandring från muslimskt dominerade länder som Irak, Somalia och Iran. Palestinier och bosniaker var två andra framträdande grupper. Dessa folkvandringar var kopplade till konflikter i dessa områden. Senare anslöt sig anhöriga och släktingar till dessa grupper, vilket förstås innebar en drastisk ökning av antalet muslimer i Sverige. På senare tid har även ett stort antal syrier och afghaner (hazarer) kommit till Sverige (föreläsning 3).

Det är förstås inte lätt att uppskatta antalet muslimer i Sverige utifrån hur många människor som kommit hit från muslimskt dominerade länder. Ett antal problem föreligger. I dessa länder finns minoriteter som yezidier, mandéer och sekulariserade iranier, samt andra grupper som är rent avståndstagande från islam. Antalet invandrade människor säger heller ingenting om graden av religiositet och huruvida religionstillhörigheten enbart har en kulturell aspekt eller om man är praktisk utövande (Svanberg 1999:10). Larsson sammanfattar problemet mycket väl i sin kunskapsöversikt:

De flesta uppgifter om antalet muslimer som används i offentliga eller akademiska diskussioner bygger därför oftast på problematiska uppskattningar eller tveksamma samband mellan etniskt ursprung och religionstillhörighet. (Larsson 2014:55)

Begreppet praktiserande är för mig intressant. När det gäller muslimer, verkar det finnas ett särskilt intresse för att skilja mellan utövande och ”sekulära” muslimer, på ett sätt som inte vore lika vanligt om man talade om judar eller kristna. Vad jag menar är att frågan inte enbart är intressant ur ett religionsvetenskapligt perspektiv, utan att det har blivit en viktig distinktion även i den offentliga debatten.[1]

Nyligen utkom Pew Research Center med en rapport där tre olika scenarier för den muslimska populationstillväxten i Europa utmålades, och alla innebar att antalet muslimer skulle öka betydligt. Studien presenteras som en prognos snarare än en förutsägelse. Enligt den kan antalet muslimer i ett av scenarierna år 2050 uppgå till hela 31 % av befolkningen. Även om muslimsk invandring helt upphör, kommer den muslimska befolkningen öka i relation till övriga populationer eftersom muslimer är yngre och har högre födelsetal, står det i rapporten. [2] Denna nyhet fick förstås stor spridning bland motståndare av invandring och i islamkritiska kretsar.[3] Men studien tar inte hänsyn till de faktorer som nämns ovan, dvs att det bland denna grupp invandrare även finns människor tillhörande andra religiösa grupper. Enligt PEW är idag 8,1 % av Sveriges befolkning av muslimsk bakgrund, alltså ca 800,000 människor, en synnerligen hög siffra.

Det finns alltså ett stort intresse i frågan om hur många muslimer som finns i Sverige. Ofta förekommande debatter om migration och nationell säkerhet berör frågan. Även myndigheter och medier har visat stort intresse, och i diskussionen förekommer ofta rent orealistiska siffror (Svanberg 199:20).

Olika metoder och slutsatser

I skriften Islam och muslimer i Sverige – en kunskapsöversikt (Larsson 2014) uppskattas antalet medlemmar i de 6 trossamfunden anknutna till SST uppgå till 110,000 (s 114 – denna siffra var 140,000 enligt samma myndighet år 2017, se föreläsning 1), medan antalet personer med muslimsk kulturell bakgrund fram till år 2005 beräknas till 400,000 (s.55). Även den första siffran är problematisk, då exempelvis praktiserande kvinnor ofta utövar sin religiositet i hemmet och inte genom att engagera sig i organisationer. Föreningarna själva återger ofta en högre siffra än vad de kan uppvisa genom dokumentation, vilket även anmärkts från Skatteverket som menar att vissa förbund inte kunnat uppvisa tillräcklig dokumentation för sitt medlemsantal och därför fått sitt bidrag indraget (s 64, 66). Anledningen till detta kan vara att man söker förhöjt statligt bidrag baserat på ett högre medlemsantal. Självklart är alla landets muslimer inte nödvändigtvis medlemmar i något riksorgan eller förening.

I sin översikt och shiaislam i Sverige (2013) nämner David Thurfjell svårigheterna med att göra precisa uppskattningar om antalet shiamuslimer i landet. En anledning förklaras vara det stora antalet iranier som tagit avstånd från sin shiitiska tro och bakgrund. Därför kan man inte förlita skig på exempelvis SCB:s statistik om antalet iranskfödda invånare i Sverige. Thurfjell presenterar istället beräkningar utförda genom andra metoder. En är att beräkna hur många procent av befolkningen som är shiamuslimer i de länder därifrån människor invandrat till Sverige, för att sedan göra en liknande procentuell beräkning av det totala antalet muslimer i Sverige. Då blir antalet ca 165 000 personer (s 22). Här använder sig Thurfjell av en källa (adherents.com) som det är svårt att säga något gällande dess källvärde. Ett annat problem med denna procentuella beräkning är att det i utvandringen från vissa länder varit betingad med vilken inriktning man tillhör, exempelvis i Irak där en större andel shiamuslimer migrerat i förhållande till andra inriktningar. Enligt representanter från shiasamfunden själva finns idag 250 000 shiamuslimer i landet, vilket Thurfjell inte anser vara helt osannolik med reservation för att denna siffra på intet sätt visar på antalet utövande eller troende, utan även inrymmer avståndstagande ex-shiamuslimer, socialister och ateister (s 23). Thurfjell uppskattar med stor försiktighet antalet praktiserande shiamuslimer i Sverige uppgå till 70 000. Problemet med församlingar som inte har exakta medlemsregister finns även här, något som delvis förklaras med traditioner från hemlandet där dylika register inte upprätthölls av säkerhetsskäl. Sedan finns förstås fristående shiamuslimer som inte är knutna vare sig till någon församling eller till SST. SST fördelar idag bidrag till de olika shiasamfunden enligt ett medlemsantal på ca 13,000 personer. Mot slutet anmärker Thurfjell:

Frågan om hur stor del av Sveriges muslimer som shiiterna utgör ar därför viktig. Bidragen fördelas som om shiiterna utgjorde omkring 12 procent. Detta är lägre än siffran för den globala fördelningen där shia ligger på omkring 15 procent. På grund av de stora iranska och irakiska befolkningsgrupperna i Sverige torde dock andelen shia bland Sveriges muslimer vara väsentligt högre an denna, kanske sa mycket som 30–35 procent om vi räknar in iranier. Vi hamnar i så fall på proportioner som motsvarar de som finns i Mellanöstern snarare än de som gäller globalt.[4] I fråga om hur många religiöst aktiva shiiter som finns i församlingarna är dock proportionerna sannolikt betydligt lägre. (s 25)

De problem som Thurfjell tar upp kring hur man ska beräkna antalet shiamuslimer liknar i hög grad de problem som förestår i beräkningen av det totala antalet muslimer i Sverige.

Muslimska församlingar finns etablerade i cirka hälften av Sveriges kommuner. Av det totala antalet muslimer beräknas 44 % ha europeisk bakgrund, 26 % arabisk och 14 % vardera afrikansk och asiatisk. Förr benämnde man invandring i termer som gästarbetare, turkar och joguslaver. Men olika händelser med koppling till muslimer har bidragit till att man idag oftare talar om muslimsk invandring (se Borell s 14).

När man talar om muslimer i Sverige måste man alltså förhålla sig till mångfalden och denna gruppens heterogenitet. Det gäller att skilja på kulturella muslimer, människor med muslimsk bakgrund (som nu kan vara avståndstagande) samt olika grader av utövande (moskébesökande, medlemmar i muslimska föreningar etc). Ofta måste information inhämtad från muslimska förbund gällande medlemsantal kompletteras med utomstående beräkningar. Och att beräkna antalet ”fristående” muslimer är en oerhört svår uppgift.

Diskutera begreppet islamofobi med utgångspunkt i vad Klas Borell i sin Islamofobiska fördomar och hatbrott: En kunskapsöversikt (2012) urskiljer i termer av ”polemiskt” respektive ”analytiskt” i introduktionskapitlet (se ev. även s. 49–50, som kan vara av viss relevans). Vad menas med det och vilken ståndpunkt, om någon, intar Borell själv? Välj därefter ut och kommentera något särskilt delämne eller aspekt i boken.

I sin kunskapsöversikt om islamofobi (2012) tar Klas Borell upp olika definitioner av begreppet, exempel på hur fördomar mot islam tar sig uttryck samt föreslår ett antal lösningar för att kunna motverka det. Det är uppenbart att författaren ser negativa stereotyper mot islam och muslimer som ett problem. Han skriver i inledningen:

Denna kunskapsöversikt handlar om muslimers möjligheter att i Sverige och Västeuropa kunna utöva sin religion utan att bli utsatta för negativ behandling och hatbrott. (Författarens förord)

När det gäller begreppet islamofobi framförs att detta begrepp inte är helt oproblematiskt. Det beror på att det har tillämpats som ett polemiskt begrepp i den offentliga och den akademiska debatten. Detta innebär att man ofta avfärdat kritik mot islam/muslimer som islamofobisk, för att på så vis tysta kritiker till muslimska företrädare, organisationer och praktiker.

En annan definition av begreppet benämns som analytisk, och formuleras:

Som ett analytiskt begrepp syftar islamofobi endast på den övergeneraliserande indel­ningen av världen i över- och underlägsna som islamofobin har gemensam med rasism, antisemitism och andra former av fördomar mot minoriteter. (S 17)

Begreppet islamofobi myntades i en brittisk studie publicerad av tankesmedjan The Runnymede Trust år 1997. Häri definierades begreppet med starkt negativa attityder och diskriminering gentemot muslimer (s 15). Brist på en mer precis definition har bidragit till att begreppet blivit så problematiskt som det är. Ett bidrag var det av Erik Bleich (2011) som framställde begreppet islamofobi som analytiskt med definitionen urskillningslösa negativa attityder och känslor riktade mot islam och muslimer (s 16). Ordet ”riktade” är av betydelse här. Hatbrott kan förekomma mot personer som identifierar sig som muslimer, men som har generellt invandringsfientliga eller andra motiv. Att de inräknas i statistiken kan vara vilseledande. Borell tar själv avstamp i Bleichs definition, men preciserar vidare genom att skilja på attityder mot islam och attityder mot muslimer (s 17).

Visserligen är det skillnad mellan hatbrott och fördomar, men den senares betydelse får aldrig underskattas. Negativa fördomar som människor hyser rättfärdigar ofta negativ särbehandling. De kan alltså i vissa fall ursäkta hatbrott, eftersom man utgår från att de drabbade utgör en samhällsfara. Borell menar att här måste forskare delta i debatten för att nyansera och belysa vilken mångfald det finns bland muslimer. Samtidigt får de inte vika sig för att kritiskt granska hur vissa uttryck inom islam leder till förtryck i olika former (s 49-50).

I boken Islam och Västerlandet menar Christer Hedin att islamforskningen i Sverige under de senaste decennierna fått oerhört mycket resurser, men att den kunskap som man skapat inte lyckats råda bot på de fördomar och förutfattade meningar som många tycks ha om islam (Hedin s 31). Jag själv anser att islamologer mer än tidigare behöver försöker göra sin röst hörd i debatten, och bidra med sin kunskap när den är som allra mest behövd. Det är positivt att se alltfler exempel på detta under senare tid.[5]

Likt det nämnts i en av föreläsningarna finns en motsättning mellan forskare inom humaniora (islamologer) och de inom försvars- och säkerhetsfrågor. Jag anser att denna motsättning är av betydelse om vi vill förstå den allmänna opinionen i frågan. De som håller med islamologerna och deras beskrivningar av islam i Sverige (hör ofta till vänsterskalan inom politiken) ser islamofobi som ett stort problem som vi behöver göra upp med. De som håller med den andra kategorin forskare förnekar inte islamofobins förekomst, men menar att bevakningen och den kritiska granskningen av muslimska företrädare och föreningar behöver stärkas. Ofta lyfter de även fram inommuslimska motsättningar som ett betydande säkerhetsproblem.[6]

Att politiker och samhällsdebattörer (medvetet eller inte) tilltalar den utbredda rädslan för islam i försök att vinna opinion, blir alltmer påtagligt. Denna slutsats kan man dra av att följa debatterna kring böneutrop, slöjan och anklagelser om islamism i olika organisationer. Detta är frågor som allmänheten är intresserade av, vilket politiker är medvetna om.

Protester mot etablering av moskéer – Kap IV

I kapitel 4 av sin rapport skriver Borell om hur etablering av moskéer leder till olika former av protester. Efter den 11:e september har flera allvarliga angrepp mot moskéer och bönelokaler inträffat. Ungefär hälften av dessa angrepp är relaterade till lokalförändringar, dvs mot nya lokaler eller aviserade planer om nybyggen. De flesta muslimer i landet går till lokaler som saknar kupoler och andra synliga uttryck för en moské. Att även lokaler angrips visar på de svårigheter som kan uppstå om man önskar bygga moskéer med synliga attribut.

Borell diskuterar sedan huruvida motståndet mot moskébyggen beror på islamofobi, eller om invändningarna är rent praktiska? Den första kategorin protester benämns som NIMBY (Not In My Backyard) och är en rent principiell hållning. Ofta betraktas islam som en undantagsreligion som kan förvägras den generella religionsfriheten. En moské ses som ett hotfullt inslag och väcker känslor hos lokalbefolkningen, kopplade till stereotypa uppfattningar mot islam. Den andra kategorin protester benämns som NIABY (not in anyones backyard), och avser praktiska frågor som att moskéer på en viss plats skulle orsaka trafikproblem etc. Det har forskats en hel del i dessa ställningstaganden, vilket Borell redovisar i sin rapport.

Undersökningar visar att protester mot moskébyggen på flera orter i landet motiverats med att islam utgör ett hot mot säkerhet och fred samt ett kulturellt hot mot centrala värden som demokrati och jämställdhet. Etableringen av moskéer ses i vissa kretsar som en ockupation av och ett angrepp på svensk mark. Islam beskrivs ha en skev kvinnosyn och som uppmuntrande av våld mot meningsmotståndare. Dessa invändningar är skriftliga och författas oftast av individer.

När de gäller rent praktiska invändningar så framförs de oftast av kollektiv, som bostadsrättsföreningar eller samverkande närboende. Det man invänder emot är inte själva verksamheten, utan mot tekniska förhinder som kan uppstå för dem i sin omgivning. I vissa fall framförs det även att platsen för moskén inte är välvald för muslimerna själva.

Det sistnämnda känner jag igen från egen erfarenhet. Under den senaste tiden har min församling skickat brev till olika kommuner för att få träffa företrädare och diskutera möjligheten om ett eventuellt moskébygge. Ett brev skickades till Nykvarn kommun, och som genast plockades upp av lokala medier. Jag själv fick flera samtal från intresserade journalister. På en blogg skrevs att platsen inte var lämplig, eftersom de sökande tillhörde en församling inom islam som betraktas som kättersk och därför skulle leda till oönskade kontroverser bland den muslimska befolkningen.[7] Nykvarn har enbart ca 10,000 invånare. Att moskébyggen är en känslig fråga har vi fått höra från flera kommunala företrädare.

Bland dem som är positiva mot fler moskéer anförs ofta att synliga lokaler för muslimer gör att de känner sig mer inkluderade i samhället och därför lättare kan integreras. Jag tror att detta är ett steg i rätt riktning. Ett exempel på detta är det planerade moskébygget i Karlstad, som det skrevs flitigt om i slutet av det förra året. Denna moské planeras att byggas på en väldigt central plats, något som väckt starka känslor.[8]

 

Det är svårt att förneka att åtminstone de analytiska definitionerna av begreppet islamofobi som återgivits ovan har relevans och uttrycks i verkligheten. Det är förtjänstfullt att religionshistoriker som Mattias Gardell upplyser om den historiska bakgrunden till detta, vilket han bland annat gör i sin bok Islamofobi (2010). Antipatier mot islam är inget nytt fenomen utan har en lång historisk förankring. För att göra upp med islamofobin, vilket jag anser vara en form av diskriminering grundad på religion (att man tillskrivs åsikter baserat på tro, och behandlas ofta därefter), är det viktigt att känna till att många av de antipatier som finns mot islam har sitt ursprung i en polemisk medeltid. Sedan är det viktigt att muslimska företrädare spelar en mer framträdande roll för att motverka detta. Detta kan ske genom frekventa studiebesök, möten samt deltagande i den offentliga debatten om religion.

På olika ställen i kurslitteraturen beskrivs och diskuteras hur företrädare för islam i Sverige på senare årtionden utvecklat organisationsformer som kan sägas vittna om en sorts integration eller anpassning till en här i landet redan etablerad struktur och tradition folkrörelser av olika slag, frikyrklighet, folkbildningsförbund och andra aktörer i ”den ideella sektorn”. Diskutera med hänvisning till olika exempel huruvida denna svenska tradition kan tänkas ha bidragit till integration och till utvecklandet av en så kallad ”blågul” islam. 

Begreppet ”blågul islam” kan avse den generationsväxling som den muslimska befolkningen genomgått efter att den första generationen muslimer kom till Sverige efter 70-talet. Den senare generationen anses ha blivit väl förankrad i den svenska traditionen av folkrörelser. Islam etablerade sig tidigt i ett socialt landskap präglat av just detta. Till denna kategori hör även frikyrkorna som uppstod under 1800-talet och som haft en samhällsformande karaktär. Icke desto mindre är Sverige idag ett högst sekulariserat land, där religionen anses tillhöra det privata. Idag har muslimska föreningar organiserat sig i både teologiska och etniska linjer. Rent administrativt är de likt övriga folkrörelser uppdelade i riksorgan och lokala underavdelningar. En bidragande faktor till deras framgångsrika etablering är att den svenska staten erbjudit dem ett relativt sett generöst bidragssystem (Svanberg och Westerlund, introduktion). Detta bidragssystem har delvis gynnat integration, eftersom den erbjudits parallellt med krav på att trossamfund följer majoritetssamhällets värderingar kring jämställdhet och demokrati. Jag minns att en kursvän under en utav föreläsningarna kallade den svenska staten ”listig”, vilket jag tycker är en träffsäker beskrivning på hur den man faktiskt försökt integrera de minoriteter som finns i landet genom statliga bidrag.

I en nyligen lanserad utredning från myndigheten SST föreslogs ett nytt regelverk för trossamfund med krav på demokratiska värderingar i verksamheter som ansöker om statligt stöd i form av bidrag (föreläsning 1). Utredningen kan ses som resultatet av en pågående offentlig debatt om huruvida flera religiösa samfund verkar i demokratisk anda eller inte, särskilt muslimska församlingar.

I Sverige finns idag 6 bidragsberättigade muslimska trossamfund. Dessa inrymmer olika lokala föreningar, kulturföreningar och andra former av verksamheter. Sammanlagt tror man att ca 100,000-150,000 muslimer är anslutna till dessa trossamfund (Larsson 114), alltså nära hälften av landets muslimer enligt beräkningarna på fråga 1. Till dessa trossamfund finns även ideella föreningar och stiftelser, som har nära anknytning med dem. Ofta får dessa bidrag även från andra myndigheter, som MUCF och Folkbildningsrådet. (föreläsning 5-6)

Ett exempel på detta är trossamfundet FIFS, som uppbärs av statligt stöd sedan år 1975. Den består utav 50 medlemsföreningar, varav en är IfiS (Islamiska förbundet i Stockholm) som driver Zayeds moské (Stockholms moské) på Södermalm. Bägge föreningar delar denna adress. FIFS beskriver sin verksamhet på följande sätt:

FIFS ar en ideell, religiös och demokratisk trossamfund som bestar av 52 föreningar och betjänar 30 629 registrerade medlemmar. Samfundet är en partipolitiskt obunden och samhällsnyttig organisation vars verksamhet baseras på människors lika värde och allas delaktighet i positiv samhällsutveckling. (Larsson 58)

FIFS och IFiS båda ingår i sin tur i ett annan statsbidragsberättigad muslimsk paraplyorganisation, Sveriges muslimska råd (SMR). SMR bildades av FIFS och Sveriges muslimska förbund (SMuF) år 1990, med syfte att främja svenska muslimers politiska deltagande och samverkan. SMR:s ideologi har i forskningsrapporter beskrivits som moderat islamistiskt, med kopplingar till Muslimska brödraskapet (föreläsning 5-6). Denna koppling är i samtida offentlig debatt oerhört kontroversiell, och betraktas som ett betydande hinder för integration. Man menar att om statliga medel förmedlas till aktörer som ideologiskt står nära Muslimska brödraskapet (MB), så bidrar man till att försvåra integrationen av människor som är aktiva inom dessa organisationer. Under senare tid har två myndighetsrapporter om MB:s inflytande i bland annat studieförbundet Ibn Rushd publicerats, vilket blåst nytt liv i debatten.

Till moskén i Stockholm och IFiS finns även kopplingar med just studieförbundet Ibn Rushd (får ekonomiskt stöd genom Folkbildningsrådet) och Sveriges unga muslimer (stöd från MUCF, nyligen indraget). Dessa kopplingar framgår genom bland annat gemensamma företrädare och nätverk. Moskén i Stockholm är kopplad till aktiva verksamheter som enligt uppskattningar upptar hela 70 % av den totala mediebevakningen från det muslimska civilsamhället (föreläsning 5-6). Detta skapar en felaktig bild av att de utgör representanter för Sveriges muslimska befolkning, och bidrar till att stärka stereotyper om muslimers homogenitet i tankar och åsikter. Om den svenska staten väljer att endast stödja de organisationer som förmår etablera strukturer enligt praxis, kan det innebära att man stödjer en viss inriktning av islam oproportionellt. Det bör även påpekas att alla muslimska föreningar inte eftertraktar statligt ekonomiskt stöd.

Huruvida denna organisationsform utgör ett hinder för muslimers integration in i det svenska samhället är en ständigt aktuell fråga. Flera debattörer menar att föreningar som SUM står för ett majoritetsförakt och ser omgivningen som djupt rasistisk och diskriminerande. Nyligen bidrog denna förening till att Sverige utfrågades i FN gällande rasism och islamofobi[9]. Att dylika organisationer uppbärs av gemensamma skattemedel uppfattas av många som provocerande.

Enligt Klas Borell finns även exempel på verksamheter som visar på att muslimska föreningar även bidrar till svenska muslimers integration. Han lyfter särskilt fram en större muslimsk församling i Mellansverige, och beskriver dess verksamhet på följande sätt:

Församlingen bedriver ett omfattande frivilligt socialt arbete och samverkar i sådana sam­manhang med bland annat sjukvården, den kommunala social­tjänsten och polisen. Tillsammans med andra religiösa samfund ingår församlingsrepresentanter dessutom i ett samverkansor­gan med företrädare för kommunen och vid månatliga möten diskuteras olika integrationsfrågor, framför allt frågor som har med integration och skola att göra. Församlingen bedriver samtidigt en från kommunen fristående samverkan med andra ideella organisationer, till exempel med hyresgästföreningen i det stora bostadsområde där dess moské är belägen. Särskilt prioriterat är dock samarbetet inom ramen för en interreligiös samarbetsgrupp. Denna samverkan mellan representanter från olika religiösa samfund har i sin tur lett till skapandet av en mångreligiös samtalsgrupp där inte bara organisationsrepresen­tanter utan också medlemmar från samfunden kan mötas för att diskutera religions- och samhällsfrågor, till exempel föräld­rarollen i dagens Sverige och hedersrelaterat våld (Borell med flera, 2011). (Borell 52-53)

Detta är ett exempel på hur muslimska föreningar på olika nivåer verkar för att stärka det demokratiska samhället och dess strukturer.

Man har även från myndighetshåll försökt att mer eller mindre skapa enighet bland landets muslimer och förhindra splittring, vilket inte haft någon särskild framgång (Larsson 59).

Enligt mig är det positivt att muslimska organisationer rent administrativt anpassat sina verksamheter till lokal praxis. Det underlättar för myndigheter och medier att granska deras verksamhet, där en viss grad av transparens förväntas gällande exempelvis bokföring och protokoll. Det bidrar till integrationen på det vis att organisationerna i fråga blir mer samhällstillvända.

En fråga som varit aktuell den senaste tiden är att vissa organisationer som får ekonomiskt stöd bjudit in kontroversiella talare som yttrat sig antingen misogynt, homo- eller antisemitiskt, eller till och med uppmuntrat till jihad. Dylika avslöjanden väcker förstås starka känslor hos övriga befolkningen, samtidigt som det ger möjlighet till organisationerna i fråga att se över sina rutiner. Enligt mig är detta problematiskt, eftersom det i många fall kan bli svårt att bjuda in en uppskattad talare från Mellanöstern som aldrig uttryckt sig antisemitiskt i något sammanhang, då den anti-judiska stämningen i dessa länder är en ständigt aktuell politisk angelägenhet.

Enligt mig är det på sin plats att efterfråga mer transparens från framträdande muslimska organisationer. Det som gör frågan känslig är hur beslutsfattare och myndigheter ska förhålla sig till de utbredda antipatierna mot islam och muslimer. Ofta blir nyheter med denna koppling föremål för hätska diskussioner på sociala medier, som i exemplet med den felaktiga nyheten om att en lokal kyrka i Växjö nekats klockringning medan moskén givits tillåtelse till böneutrop.[10] Ofta hör man politiker som uttrycker sig kritiskt mot muslimska organisationer lägga till en mening om att de står för religionsfrihet och att de har många muslimska vänner etc, vilket jag tror är ett uttryck för den försiktighet som frågan kräver. Det är uppenbart att integrationen av muslimer underlättas om denna grupp känner att deras oro och utsatthet tas på allvar av det övriga samhället.

 

[1] https://www.expressen.se/debatt/var-inte-radda-for-den-bokstavstrogne-muslimen/ besökt 2018-05-22

[2] http://www.pewforum.org/2017/11/29/europes-growing-muslim-population/ besökt 2018-05-16

[3] http://www.dagen.se/nyheter/sverige-spas-fa-storst-andel-muslimer-i-hela-europa-1.1064937 besökt 2018-05-16. Denna artikel har delats över 9000 gånger på Facebook.

[4] Andelen shiamuslimer i Mellanöstern är procentuellt högre än om man ser globalt. (Personlig reflektion)

[5] Ett exempel är Jan Hjärpe: https://www.sydsvenskan.se/2018-03-19/jan-hjarpe-ebba-busch-thors-utspel-strider-mot-fns-deklaration-om-manskliga-rattigheter?utm_source=fb&utm_term=0b447811-c20f-5d9e-9dbb-3cb5a8e16efe&utm_medium=list-bottom&utm_campaign=ushares besökt 2018-05-22

[6] https://twitter.com/MagnusRanstorp/status/940259972650237953

[7] https://tommyhansson.wordpress.com/2018/02/23/olampligt-med-moskebygge-i-nykvarns-kommun/ besökt 2018-05-20

[8] https://nwt.se/karlstad/2017/06/19/majoritet-for-ett-moskebygge besökt 2018-05-20

[9] https://www.facebook.com/ungamuslimer/posts/1861419717259155 besökt 2018-05-21

[10] https://www.dn.se/nyheter/politik/faktiskt-helt-fel-att-katolska-kyrkan-nekades-ringa-klockor/ besökt 2018-05-22

Du har kanske missat

Upptäck mer från Imambloggen

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa