Orimligt stort fokus på islam i valrörelsen

Det går inte en vecka utan att någon nyhet med koppling till islam och muslimer dyker upp i flödet. Det kan handla om både stora som små frågor och de får en stor sprängkraft i samhällsdebatten. Under den senaste veckan har debatten om böneutrop rasat i alla medier. Rapporten om Muslimska Brödraskapet i Sverige drog också mycket uppmärksamhet. En dom i Solna kopplades till islamistisk infiltration i Sverige. Detta är ett fåtal exempel.

Vi ser även att moskébyggen runtom i landet möts av stort motstånd, också från politiskt håll. Även min församling önskar bygga en moské i Stockholms län, och har fått höra från kommunala företrädare att detta är ”en känslig fråga”.

Runtom i Europa är ”hotet från Islam” ett hett diskussionsämne. Det islamkritiska partiet AfD (Alternativ för Tyskland) har nått förbundsdagen, och Viktor Orbans valkampanjbestod till stor del av att spela på rädslan för muslimer.

Utan att lägga någon värdering i de exempel jag ger ovan, vill jag påstå att det märks att det är valår även i Sverige. Numera är det inte bara Sverigedemokraterna som öppet uttrycker sig kritiskt mot islam, utan vi ser att även andra partier använder sig av denna retorik för att bilda opinion och fiska röster. Vare sig det gäller förbud av slöja, böneutrop eller religiösa friskolor, har företrädare för våra största partier lagt ett förvånansvärt stort fokus på just dessa frågor. Den uppenbara frågan är: Gör man detta med insikten att dessa frågor är relevanta om partierna önskar vinna ett stort stöd bland väljarna?

På alternativa nyhetssidor skrivs dagligen artiklar som utmålar muslimer som hot och samhällsfiender. Dessa nyhetskällor ska inte underskattas och de når en allt större del av befolkningen. Det är oroande att även etablerade politiker anpassar sitt språk till att gå hem i dessa kretsar. Att denna bild får spridning i samhället märker jag själv i mitt möte med människor, både i det verkliga livet och på sociala medier. Det är uttryck laddade med hat, rädsla och fördomar.

Religion och politik hålls isär i Sverige. Så sent som år 2000 separerades staten från kyrkan. Men den antireligiösa retoriken förblir en viktig del i det politiska spelet. Som religiös företrädare får jag intrycket av att både politiker, som ska behandla dessa frågor, och journalister, som ska beskriva dem, saknar grundläggande kunskaper om religion och dess olika former och uttryck.

Den allmänna religionsfobin och särskilt aversionen mot islam, är samhällsfarlig, något jag skrivit om tidigare. På nyårsafton i fjol skrev jag en uppmärksammad artikel i Expressen om hur året präglats av en obalanserad och onyanserad debatt om islam, och gav en del exempel.

Religionshistikern Eli Göndör skrev nyligen i en krönika: ”Risken med att stämpla alla troende praktiserande muslimer som ett hot och ett ovälkommet element i Sverige är att de röster stärks som hävdar att Sverige inte har plats för troende muslimer”. En annan uppenbar risk med detta är att vi misslyckas med att få muslimer att känna sig integrerade, utan snarare stigmatiserade. Diverse förbud kommer oundvikligen att innebära inskränkningar i religionsfriheten på lång sikt, något som i slutändan inte bara kommer att påverka muslimer.

Jag skriver inte denna artikel i egenskap av imam och muslimsk företrädare, utan därför att min religion lär mig att kärlek för mitt land är en del av min tro. Jag hoppas att vi genom dialog och samverkan kan råda bot på den rädsla, det hat och de fördomar som slår rot i vårt samhälle. Och jag hoppas våra politiker sansar sig, även om det är valår.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.