Politisk Islam
Nedan återges en hemtenta i Politisk Islam som jag skrev på Stockholms universitet. Slutbetyg: A
Innehåll: Sayyid Qutb, Rohullah Khomeini, Salafism, Hamas, Euroislam, Hizbollah, al-Qaida
Politisk Islam
Politisk islam är ett mångfacetterat fenomen som innefattar en stor variation av tänkare, rörelser och grupper med olika motiv, metod och inriktning. Detta fenomen benämns ofta med begreppet islamism, dvs rörelser som anser att islam spelar en central roll i hur politiken och samhället ska utformas. Då de har en gemensam religiös överbyggnad (Islam), influerar och inspirerar de ofta varandra.
Som svar på denna fråga ämnar jag ta upp två framstående ideologer och muslimska tänkare; Sayyid Qutb (d. 1966) och Ayatollah Ruhollah Khomeini (d. 1989). Jag har valt ut dem med tanke på den oerhörda betydelse deras ideologier haft på sin samtid/efterlevnad. De representerar även de två huvudindelningarna inom islam (sunni och shia). Bägge utformade sina ideologier i en historisk och politisk kontext som fick stort utslag i deras tänkande.
Sayyid Qutb – Milstolpar längs vägen (1964)
I sin kanske viktigaste bok Ma´alim fi´l-tareeq presenterar Sayyid Qutb sin ideologi och motiverar den utifrån händelser och fenomen i sin samtid. Han menar att mänskligheten står inför en betydande kris, ej materiell i karaktär utan snarare värderingsmässig. Tidigare ideologier som demokrati och marxism har misslyckats med att etablera humana värderingar. Därför krävs ett nytt ledarskap. Den muslimska världen har hamnat rejält på efterkälken på det materiella planet, men när det gäller det nya ledarskapet som världen är i stort behov utav så kan enbart Islam erbjuda detta. Detta ledarskap ska bejaka och bevara de materiella framsteg som gjorts, samtidigt som det förser samhället med nya värderingar.
Det muslimska folket (ummah) är en gemenskap som delar traditioner, idéer, praktik, lagar och värderingar. Denna ummah försvann när Guds lag upphörde att gälla (står ej exakt när detta inträffade). Nu är det tid att återetablera denna ummah, så att den muslimska gemenskapen kan göra sig förtjänta till det gudomliga epitetet khair ummah (det bästa folket – Koranen 3:110). Denna gemenskap ska, efter sin inbördes reform, erbjuda Västvärlden en livsstil (manhaj) som ska säkerställa både de materiella framstegen samt uppfylla den mänskliga naturens behov.
Hela världen befinner sig i ett tillstånd av Jahiliyyah (ung. ignorans, okunskap), dvs en slags överträdelse mot Guds auktoritet, där människan etablerat sina egna lagar, värderingar och system. Detta gäller även muslimska länder. Materialism kan inte bota detta tillstånd, utan vad som krävs är nya värderingar.
Detta ska realiseras genom att en förtrupp bestående av utvalda både ska förankra sig själva i och samtidigt leva separat från omgivningens jahiliyyah, och genom studier av Qur’anen och de första generationernas liv finna ”milstolparna längs vägen”. Denna väg är kantad av svårigheter.[1]
Vem var Sayyid Qutb?
Sayyid Qutb föddes i Asyut i norra Egypten år 1906. Under sin ungdom fick han uppleva saker som kom att påverka hans framtida tankar, likt brittiskt mandat i sitt land, judisk migration till Palestina och utsattheten av sina landsmän. Qutb arbetade en tid som lärare, och skrev poesi och skönlitterär kritik. Han var alltså inte särskilt religiöst skolad. Hans idéer vid denna tid var nationalistiskt präglade, och Qutb var tidvis aktiv i olika politiska partier. För att förändra hans inställning till ”Väst”, vilket han hyste ett djupt förakt för, sponsrade utbildningsdepartementet Qutbs studier i USA, där han spenderade 3 år (1948-50). Men detta fick ett tydligt bakslag, skulle det visa sig. Qutb reagerar starkt på vad han uppfattade vara utbredd rasism, slapp sexualmoral och odelat Israelstöd. Detta tema är återkommande i hans texter, och något som han även motiverar behovet av sin egen ideologi genom. Väl tillbaka i Egypten blir Qutb medlem i det Muslimska brödraskapet (al-Ikhwan al-Muslimun, MB), en islamistisk väckelserörelse grundad av Hassan al-Banna på 20-talet. Denna rörelse har en säregen ideologi, där islamisering ses som lösning (hall) på de utmaningar som moderniteten medför. Rörelsen har fått stor spridning i Mellanöstern och Nordafrika, och även i Europa finna lokala avgreningar som företräder ideologin. Det ultimata syftet för rörelsen är att återetablera kalifatet (efter det ottomanska kalifatets fall), och till dess svär medlemmar trohetsed till dess ledare al-murshid al-a´am (generalvägvisaren). Rörelsen är hierarkiskt uppbyggd, och beskrivs som ett mellanting av kommunistiska partier och sufi-ordnar, varav det senare bidragit med terminologi som används i rörelsen.
Sayyid Qutb blir redaktör för MB:s veckoblad, och ingår snart i rörelsens ledning. Efter statskuppen mot Egyptens monarki år 1952 uppstår konflikt med presidenten Gamal Abdel Nasser, delvis angående landets relation till det brittiska imperiet. Efter ett mordförsök på Nasser år 1954 fängslas Qutb, och i fängelset blir han både offer och vittne till tortyr, samt mord på sina meningsfränder. Det är här hans tänkande radikaliserades, från att tidigare ha förespråkat en fredlig islamisk reformation (något han gav uttryck för i sin tidigare skrift al-adalah al-ijtimaiyyah fil islam) till att legitimera våld mot ogudaktiga regimer i den muslimska världen. Qutb hängs år 1966.
Qutbs ideologi
Sayyid Qutb är bland de mest inflytelserika radikal-sunnitiska tänkarna, och har inspirerat allt från terror till ickevåldsam mobilisering och stegvis politisk reform. Ett begrepp som han nytolkade var jahily, traditionellt tillämpat inom Islam för den okunskap som rådde under för-islamiskt tid. Qutb menade att detta begrepp är tidlöst, och därför kan tillämpas även på samtida fenomen. Således betraktade han Västerlandet och dess kultur, arabnationalismen, socialismen, muslimska monarker och även religiösa ledare för att vara de moderna företrädarna för jahily. Qutb var således även kritisk mot den samtida religiösa ortodoxin, som han menade gjort sig skyldiga till att ha korrumperat religionen och använt den till sin fördel. Det innebar vad han betraktade som avsteg från islam och dess läror och principer. Det var således muslimers ansvar, enligt Qutb, att återetablera Guds styre – al-hakimiyyah – i landet, genom al-jihad fi sabilillah (kamp i Allahs väg).
Qutbs influens och analys
Qutbs tankar om väpnad kamp mot repressiva muslimska regenter fick stort genomslag bland takfiri-jihadister och andra salafistiska rörelser. Jihadister i Afganistan under kriget mot Sovjet hämtade inspiration från den radikala aktivism inom MB som företräddes av Qutb, vilket även var fallet med ideologer inom al-Qaida som Ayman al-Zawahiri. Sahwa-rörelsen i Saudiarabien, en politisk rörelse som kritiserar landets utrikespolitik och eftersträvar reform, hämtar också inspiration från Qutb. Även shiitiska grupper som al-Dawa i Irak, grundad år 1957 av teologen Sayyid Muhammad Baqir al-Sadr, hämtar inspiration från Milstolpar i sin kamp mot Saddam Hussein. Den tidigare uppdelningen av världen i darel islam (islams boning) och darel harb (krigets boning) utvecklades av Qutb, och han introducerade begreppet darel jahiliyyah (ignoransens boning), vilket alltså innefattade även muslimska länder.[2]
Ayatollah Ruhollah Khomeini
I sin bok Islamisk stat: juristens styre framför den shiitiske teologen Ayatullah Ruhollah Khomeini (d. 1989) konceptet av en teokrati på jorden. Enligt honom fordrar muslimsk lag en exekutiv makt och tillämpare (vali amr). Som exempel citeras flera ord och handlingar som tillskrivs islams grundare profeten Muhammad (frid vare med honom) och de troendes ledare Ali ibn Talib (må Allah vara nöjd med honom). Khomeni menar att dessa inte enbart proklamerade läran, utan även såg till att den tillämpades. Denna praxis var ej avsedd för den profetiska tiden och eran av imamerna enbart, utan skulle tjäna som vägledning även för de kommande generationerna. Detta innebar även tiden efter ockultationen, dvs då den 12:e imamen förflyttade sig till det dolda.
Khomeini beskriver sharia som en samling lagar som utgör ett fullständigt socialt system. Denna Guds lag ska tillämpas av en styrelse, vilket etableras bland annat genom insamling av islams olika skatter (zakat, khums, jizyah).
Irans regim (Shah-monarkin) har, likt Farao, gjort sig skyldiga till fasad fil-arz (stiftandet av ofrid på jorden), och borde därför undanröjas och bestraffas. En rättfärdig person kan under rådande omständigheter inte leva där likt utan motaktion, utan att samtidigt begå kufr (vantro). Det är alltså en religiös skyldighet att motsätta sig makten för att skapa förändring.
Efter det ottomanska imperiets fall och kolonialismen, har muslimska regenter blivit imperialisternas marionetter. Folket måste befrias från detta och bli ett enat folk (ummah). Det är de rättslärdas religiösa uppgift att yttra sig mot dem som usurperar den fattiga befolkningens rättigheter och själva lever i överflöd. För detta citeras Ali (här kan invändas varför Ali inte själv agerade dylikt gentemot de tre första kaliferna inom islam, vilka shiamuslimer betraktar som illegitima ledare).
Ett islamiskt styre är varken tyranniskt eller absolut, utan konstitutionellt i den mening att den gudomliga lagen finns och det är människans uppgift att implementera den enligt sin förmåga och tolkning (ijtihad). Det är endast Guds rätt att stifta lagar. Då denna lag per automatik redan är accepterad av muslimer, underlättar det för den tillämpande statsmakten att få legitimitet. Den högste ledaren ska utses baserat på sin överlägsna kunskap, och leva ett simpelt liv. Denna faqih/rahbar har samma auktoritet (!) som den noble profeten i att administrera samhället, och människor är skyldiga att lyda honom. Som exempel på vad det åläggs denne ledare att tillämpa, nämner Khomeini upprepade gånger islams strafflagar.[3]
Vem var Ruhollah Khomeini?
Ruhollah Khomeini föddes i den iranska staden Khomayn år 1902. Hans föräldrar dog tidigt. Khomeini bedrev studier i den betydelsefulla staden Qom, där han studerade juridik (fiqh) och mystik (irfan). Han blir senare en mujtahid, dvs uttolkare av lagen. Inom shiaislam är ijtihad-traditionen stark, och detta ämbete tilldelas de rättslärda som anses verka i den dolde imamens (al-imam al-ghayb) frånvaro. Khomeini använder det inflytande han får till att bedriva aktiv samhällskritik. Främst var han kritisk mot den sekulära Shah-regimen, och han kallar monarken för Yazid (en muslimsk regent på 600-talet som låg bakom mordet på imam Hussein). Denna regim fick aktivt stöd av USA, vilket Khomeini också var starkt kritisk till. För sin aktivism fängslas han flera gånger, och utvisas till sist till Turkiet år 1964. Härifrån tar han sig till Najaf i Irak, en annan viktig ort för shiitisk lärande. Här håller han i en serie föreläsningar, där han bland annat presenterar statsskicket velayat al-faqih. Dessa föreläsningar spreds genom kassettband bland iranska studenter i Iran och andra delar av världen. Uppslutningen bakom Khomeini blir stor, och bland leden finns även de som önskar förändring i Iran men nödvändigtvis inte stödjer hans ideologi. Khomeini utvisas även från Irak, och flyttar till Frankrike där han stannar cirka ett år, tills revolutionen år 1979.
Khomeinis Ideologi
Ayatollah Ruhollah Khomeni är tveklöst den mest inflytelserike shiitiske tänkaren under 1900-talet. Ofta förknippas hans ideologi med shiaislam som helhet. Till skillnad från tidig shiitisk kvietistisk tradition och passivt inväntade av imamens återkomst, menade Khomeini att det var de rättslärdas uppgift att etablera Guds lagar på jorden (158). Enligt Khomeni är följande fyra principer betydelsefulla för doktrinen Velayat al-faqih:
- En islamisk stat är nödvändig för att uppfylla islams syfte.
- Det är muslimernas uppgift att förbereda imamens återkomst.
- Muslimer bör kämpa mot orättvisor och bekämpa förtryck.
- En islamisk stat kan enbart styras av rättslärda (fuqaha).[4]
En annan viktig princip Khomeini företrädde var det koraniska budet amr bil maruf wa nahy anil munkar, vilket kan jämföras med olika hisba-konceptet inom salafismen. Enligt velayat al-faqih-doktrinen är Guds lag överordnad mänsklig dito, och den ska alltså företrädas av den högste rättslärde (faqih, rahbar), som i sin tur kan delegera den till andra rättslärda. Religion och politik är alltså högst sammanflätad enligt denna doktrin, som finns bevarad i den femte artikeln i Irans konstitution. Rent juridiskt tillhör statsskicket den jafaritiska skolan inom shiitisk rättslära. Under faqih och hans väktarråd finns parlamentet (shura), bestående av invalda politiker, som underställt lagstiftande organ. Det finns många otydligheter i doktrinen, exempelvis relationen mellan den religiösa och den politiska auktoriteten, och valet av den högste ledarens efterträdare. Detta har varit problematiskt för landet.
Khomeinis influens
Khomeinis doktrin gick från att vara oppositionell till att bli statsbärande och totalitär, och kan därför kategoriseras som särskilt framgångsrik. Hans kritik mot makthavare som svikit sitt ansvar och ej värnat om islam vann stort gehör hos andra regimkritiker med annorlunda politisk inriktning.
Ett parti som uppvisade särskild optimism efter den iranska revolutionen 1979 var det jordanska Hizbut-Tahrir (frihetspartiet). I en prememoaria skickade de bud till Khomeini om hur revolutionen kunde utvecklas för att till fullo kunna tillämpa islam, bland annat genom etablerandet av ett kalifat med Khomeini som högste ledare. Men på grund av svalt intresse för dessa förslag avtog optimismen snabbt hos partiet. En annan rörelse som inspireras av Khomeini är Hizbollah i Libanon, som dessutom fick hans stöd i sin kamp mot israelisk ockupation och i ett pågående inbördeskrig. Senare meningsskiljaktigheter leder dock till att Hizbollah separerar sig från faqih-doktrinen. I det saudiska partiet Hizbullah ansluter man sig själva till velayat-doktrinen. Även islamistister i Algeriet sporras av Khomeinis framgångar i sin kamp mot statsmakten, samt övriga islamister i Gulf-regionen som ser en möjlighet att använda religiös retorik för att åstadkomma politisk förändring. Även det irakiska partiet al-Dawa hämtar inspiration från den iranska revolutionen i sin kamp mot Saddam Hussein.[5]
I Qutbs och Khomeinis ideologier finns både likheter och olikheter. Båda fick stort inflytande, och det var främst genom maktkritik som de vann populärt stöd. Båda uppstod i en kontext av kolonialism, modernitet och upplevt förtryck, och de såg ett holistiskt utövande av Islam som lösningen. Olikheter finns kring hur de båda ideologierna realiserades av eftertiden samt förstås beroende på vilka religiösa auktoriteter de båda åberopade. Den religiösa elit som Qutb såg som korrumperad, menade Khomeini var de som skulle förvalta det muslimska styret.
Politisk islam – kontext vs ideologi (Antologi av Khaled Hroub)
I denna mycket viktiga redogörelse om politisk Islam framlägger Khaled Hroub sin tes om kontextens betydelse i utformandet och tillämpning av islamistiska ideologier. Han menar att islamistiska rörelser bör studeras i deras historiska, socio-politiska och kulturella sammanhang. Studiet av den bakomliggande ideologin och den samtida kontexten bör ej ske uteslutandes varandra, utan kompletterande. Det är uppenbart att det är den religiösa retoriken i dessa ideologier som gör dem lockande, men de har samtidigt ett tydligt ursprung i en samtida kontext. Ett bevis för att islamistiska grupper inte alltid agerar ideologiskt, enligt Hroub, är när de utsätts för yttre påtryckningar (förtryck, fattigdom eller politiska val etc), vilket ofta leder till att de blir mer pragmatiska och anpassar ideologin till kontexten.
Efter 11/9 har fokus i studiet av islamism delvis förskjutits från kontext till ideologi, vilket i praktiken innebär att man betraktar rörelser som strikt ortodoxa och bokstavstrogna. Inte sällan leder sådan kunskap till hårdföra policys som får negativa konsekvenser för berörda stater. Det är därför viktigt att förstå i vilken kontext islamistiska rörelser verkar. MB är exempel på en rörelse som finns i stora delar av världen och även i Europa, men trots ett uttalat mål för rörelsen (etablerandet av ett kalifat) så arbetar de med olika metoder beroende på var i världen de verkar och befinner sig.
I boken citeras mellanösternkännaren David Gardener, som beskriver hur västerländsk interventionspolitik bidragit till bildandet av islamistiska rörelser i området, och hur faktorer som det koloniala arvet, den geografiska fragmenteringen av araberna och bildandet av Israel, stödet för arabiska despoter och det kravlösa och ensidiga stödet för Israel radikaliserat tänkandet hos dessa grupper.[6]
I studiet av Islamism går det att ha flera olika ansatser. Hroub presenterar tre utav dessa i boken. Den första utav dessa ser islamistiska rörelser som en respons på kolonialismen och imperialismen. Den andra ser dem som ett resultat av omvälvande händelser under 1900-talet, likt det ottomanska kalifatets fall och bildandet av nationalstater. En tredje approach är att betrakta dem genom social movement theory, dvs som en respons på lokala samhällsförändringar.[7]
Den kontextuella approachen ger, till skillnad från den ideologiska och textuella, en djupare förståelse av hur islamism fungerar, och de varierande uttryck politisk islam har i olika miljöer och situationer. Detta gör det enklare att skilja mellan moderata och radikala grupper, och mellan våldsamma och icke-våldsamma.
I boken citeras även Peter Manderville, expert på politisk Islam, som skriver: “Islam and politics comingle in almost infinite variety across a vast range of settings , issues, actors, and levels of analysis.”[8]
Tesen om kontextens betydelse för formandet av den islamistiska ideologin och dess pragmatism, exemplifieras i boken genom ett antal texter av flera författare som tar upp olika rörelser och deras utveckling. Tre utav dessa tas upp nedan, enligt den fråga som föreligger.
Salafismen
Salafismen som inriktning inom sunniislam betraktas ofta som rigid och bokstavstrogen. Denna rörelse har, likt namnet salaf avslöjar, som syfte att återgå till hur islam praktiserades under Profetens och de tre första generationernas tid (enligt en hadith om de tre första generationernas förträfflighet, se exempelvis Bukhari Kitabus Shadaat). Som källa för denna praxis har de Quranen och hadither, varar den senare källan tillskrivs stor betydelse än om man jämför med andra sunnitiska grupper. I boken beskrivs de som både litteralister och skripturalister, då de anser att alla deras handlingar ska kunna motiveras med islamiska urkunder. Salafister är emot allt de anser vara bid´a (innovationer) och taqlid (följande av rättsliga auktoriteter inom sunniislam). De betraktar sig själva som den 73:e sekten, som enligt en känd hadith skulle vara den framgångsrika och den frälsta (se exempelvis Sunan at-Tirmadhi Kitabul Iman).
Men även salafism som rörelse har många olika rörelser och inriktningar. Enligt en känd kategorisering finns kvietister, politiska aktivister och militanta strömningar, och vissa grupper kan röra sig mellan dessa kategorier beroende utav samtida förhållanden.
På grund av denna fromma tolkning av Islam har vissa salafister tagit avstånd från politiken, och istället förespråkat en kvietism där man missionerat och predikat (tarbiyyah, dawa) för allmänheten. Avståndstagandet från politiken grundar sig på principen al-wala wal-bar (lojalitet och avståndstagande), och detta anses vara nödvändigt för att inte korrumpera tron. Samtidigt har man åtlytt politisk auktoritet, på grund av att Qur´anen och haditherna föreskriver detta.
Men det finns kontexter där salafister även beblandar sig i politiken för att försöka åstadkomma förändring. Detta grundar sig på insikten att egentlig förändring endast kan åstadkommas med politisk makt. Ett exempel på detta är den saudiska sahwa-rörelsen, som aktivt kritiserar Saudi-regimens politik och eftersträvar reform. Detta sker enligt principen hisba, att påbjuda det goda och avråda från det onda, och att försöka åstadkomma förändring i samhället verbalt eller fysiskt, enligt etablerade hadither.
Samma rörelser som tidvis tillämpar kvietism och politisk aktivism, kan övergå till rent jihadistiska metoder. Exempel på detta är mujahideen i Afghanistan och Tjetjenien, där salafi-jihadism slagit rot under pågående konflikter.
En annan slags inriktning av salafism förespråkades av Jamalud-Din al-Afghani och Muhammad Abduh, som runt 1900-talet förespråkade en återgång till det ursprungliga islam, samtidigt som man anammade rationalism och västerländskt tänkande.[9]
Hamas
I inledningen av kapitlet om Hamas, skrivet av Hroub själv, framlägger han följande påstående:
Contemporary Islamist movements are the product of political, social and economic developments which themselves force further adaptations, using (and misusing) historical, religious and cultural legacies at each stage of their development.[10]
I den efterföljande texten om Hamas exemplifieras detta påstående. Hamas har sin bakgrund i det Muslimska brödraskapet, som redan innan bildandet av staten Israel etablerar sin verksamhet i Palestina. År 1946 etableras deras högkvarter i Jerusalem. Ändra fram till slutet på 80-talet verkade de i området för att genomföra en långtgående islamisering av samhället. De framställer den israeliska ockupationen som ett resultat av att muslimer övergivit Islam, och får därigenom legitimitet för sin ideologi. År 1987 bildades Hamas (förkortningen på arabiska står för Den Islamiska Motståndsrörelsen) ur denna rörelse, som söker förändring genom våld. Detta sker i samband med inledningen av den första Intifadan samma år. I den omgärdande kontexten till dess bildande nämner Hroub flera faktorer, likt zionism, israelisk politik och västerländsk modernitet. I det palestinska MB ingick främst människor från den övre medelklassen, och av skäl relaterade till prestige snarare än uppoffring för sina landsmän. Det ansågs nämligen vara ärbart att motsätta sig britter och sionister. När Hamas bildas ingår dock människor från alla samhällsklasser, och de framhävde sig själva som en frihetsrörelse med våld som metod. De konkurrerade samtidigt med den äldre rörelsen PLO (Palestinska befrielseorganisationen), grundad år 1964, om att betraktas som det palestinska folkets huvudsakliga representant. Mycket av den politik som Hamas utformar har som målsättning att rivalisera med PLO, och vågade aktioner mot ockupationsmakten kan då ha syfte att vinna det palestinska folkets hjärtan.[11]
Euroislam
Ett annat intressant exempel på hur islamisk praxis anpassas till kontexten finns i kapitlen skrivna av akademikern Tariq Ramadan och Sara Silvestri. Ramadan beskriver hur muslimsk invandring till Europa resulterat i tre olika slags påverkningar; muslimer får medborgarskap, de deltar på alla nivåer i samhälle och politik samt ställer krav på finansiell och politisk självständighet. Han beskriver även hur den muslimska befolkningens forna hemländer övervakar dem, främst genom sina ambassader och moskéer, och hur även lokala säkerhetsbyråer håller muslimer under luppen. Trots detta anser Ramadan att muslimer bör respektera Europas lagar och finna sig tillrätta i sin nya identitet som europeiska muslimer (till skillnad från exempelvis pakistanska eller bangladeshiska). Muslimer bör uppskatta de friheter de tilldelats gällande rätten att utöva sin tro. Genom ett aktivt medborgarskap ska de verka för att återinföra islams blomstringstid, så att islamisk kultur och vetenskap återigen ska bidra till Europas utveckling och välstånd.[12]
I inledningen av sitt kapitel om de muslimska bröderna i Europa beskriver Sara Silvestri 4 karaktärsdrag hos islamistiska grupper; deras målsättning, narrativ, strategi och plats. Vidare delar Silvestri in muslimska aktiviteter och prioriteringar i Europa i olika intresseområden, likt byggandet av moskéer och kulturcentra, aktiviteter stödda av muslimska länder eller islamistiska grupper med transnationell agenda.[13]
Political Islam – Context versus Ideology är ett viktigt bidrag till den inflammerade debatten om politisk islam som råder, inte minst i vårt eget land Sverige. Debatten saknar ofta djup och nyanser, och ofta klumpas rörelser med skilda ideologier och mål ihop. Betraktandet av islamistiska rörelser som mer pragmatiska än ideologiskt motiverade, ska anses ligga närmre verkligheten. Ett större fokus på kontexten till islamistiska gruppers tillkomst och verksamhet kan ge oss en större beredskap i att bemöta dem, samt möjligtvis få oss att göra upp med vårt koloniala förflutna.
Skulle Hizbollah och Al-Qaidah kunna tänkas samarbeta? Svar till journalist
Som svar på din fråga om huruvida det är möjligt att Hizbollah och al-Qaida eventuellt skulle kunna samarbeta, är det viktigt att komma ihåg först och främst att islamism (politisk islam) är ett begrepp som innefattar rörelser (aktivistiska, politiska, militanta) med olika målsättningar (politiska, territoriala, religiösa) och olika metoder (våld, politik, pragmatism). I dagens debatt om muslimer händer det ofta att olika inriktningar klumpas ihop och homogeniseras, vilket är naturligt med tanke på att vi ofta föredrar förenklingar gällande det som vi anser vara främmande. Ser vi en kvinna som bär sjal, heter Aisha och firar Eid, så är det ett självklart uttryck för oss att hon är muslim. Men om vi själva gifter oss i kyrkan, heter Paul och firar jul, så kan vi fortfarande reagera när någon kallar oss kristen. Människor som har Islam som religion och identitet motiveras, likt oss själva, av många olika saker. Det kan vara av ren övertygelse, tradition eller etnisk identitet.
Du känner säkert till de två huvudgrenarna av Islam, dvs sunni och shia. Inom dessa två kategorier finns en mångfald av inriktningar och rörelser, med motiv som är både religiösa och politiska. När det gäller grupper med uttalade politiska mål, hänvisas de ofta till som islamister. Gällande Islamism finns utmärkta böcker författade av forskare i ämnet att tillgå, exempelvis Islamismer (Jan Hjärpe) eller Islam och politik (Larsson & Olsson). Nedan följer lite information om de två rörelser du tagit upp.
Hizbollah
Hizbollah var ursprungligen en rörelse grundad av shiitiska lärda i Libanon, som ett svar på Israels militära aktioner mellan 1948-1982. De fick stöd av den iranska religiösa regim som etablerades av Ayatollah Ruhollah Khomeini år 1979, och detta samarbete är fortfarande aktuellt. När Israel invaderade Libanon år 1982 för att göra sig av med den Palestinska befrielseorganisationen (PLO), som sökt tillflykt i landet och agerade därifrån, formades Hizbollah (Guds parti) för att kämpa mot ockupationsmakten. Deras kamp var främst mot Israel, USA och Frankrike, och retoriken var till huvuddelen religiös snarare än politisk. Detta religiösa språkbruk, samt de betydande framgångar de fick i sin kamp mot invasionsmakterna, gjorde att de åtnjöt ett brett stöd i den muslimska världen, även i sunnitiska kretsar. Hizbollah verkade även för att återuppbygga landet och med bistånd till befolkningen, särskilt den shiitiska delen därav. Idag ska de främst ses som ett intresseparti för landets missgynnade shiiter.[14]
Hizbollahs huvudideolog heter Muhammad Hussein Fadlallah (d. 2010), och enligt honom är det viktigt att dess medlemmar deltar i Libanons politiska processer och val och därigenom försöka föra landet i en riktning som ska gynna muslimer (främst shiamuslimer). Detta handlingssätt legitimerar alltså politiska processer som medel för ökat inflytande. Hizbollah åtnjuter dessutom stort beröm från andra arabländer på grund av deras framgångar gentemot Israel.
Rent ideologiskt ser Hizbollah Islam som en allomfattande religion, och tillskriver sig konceptet ijtihad (nytolkning), enligt shiitisk tradition. Enligt vissa hadither (utsagor av Profeten) delar de upp begreppet jihad i det större/mindre jihad. Enligt Hizbollah är det enbart Profeten och Mahdi (gestalt som ska uppstå i den sista tiden) som har rätt att bedriva ett offensivt jihad mot fienden. Men när det gäller jihad i form av självförsvar, så är det en religiös plikt för varje muslim. Detta exemplifierades i befrielsekampen mot Israel. Initialt anslöt sig Hizbollah till Irans Velayat-system, men bröt sig senare loss därifrån. Märkvärt är att rörelsen även samarbetat med den huvudsakligen kristna organisationen Free Patriotic Movement, med vilka de skrev under ett avtal år 2006.
Hizbollah har, likt al-Qaida, tillämpat självmordsattacker som metod, med då i tydlig kontext av självförsvar inom eller kring det egna territoriet. De har dock tagit avstånd från attackerna den 11:e september 2001, som al-Qaida tros ligga bakom.[15]
Al-Qaida
Al-Qaida klassas i Väst som en terrororganisation. Den bildades som en motreaktion till att amerikanska trupper stationerade sig i den Arabiska halvön under Irak-Kuwait kriget år 1990. Grundaren är den ökände Usama bin Laden, som tidigare stridit tillsammans med mujahidin i Afghanistan under Sovjetinvasionen mellan åren 1979-1989. Han lyckades mobilisera en grupp därifrån, samt från andra delar av världen, och erbjöd den saudiska monarkin stöd i kampen mot Saddam Husseins aggressiva utrikespolitik. Saudi-regimen valde istället att samarbeta med USA, och det faktum att amerikanska trupper stationerades på Islams heliga marker upprörde bin Laden.
Al-Qaida har prägeln av en multinationell rörelse. De ser numera hela världen som operationsyta, och säger sig bekämpa imperialister och trolösa islamiska regimer. Det ultimata syftet är etablerandet av ett kalifat, och för detta är de beredda att förena sig och samarbeta med andra grupper.[16] Ett samarbete med en shiitisk grupp vore uteslutet, då retoriken mot shiamuslimer hos al-Qaidas ideologer är oerhört föraktfull och stigmatiserande. Ett exempel på rörelsens retorik mot shia går att finna i brev ock kommunikéer författade av ideologen Abu Musab al-Zarqawi, som var emir för al-Qaida i de två flodernas land till sin död år 2006. I dessa texter åberopas hotet från shiaislam, som benämns med termerna rafidah (avvisarna) och haqideen (hatiska, illvilliga). Retoriken förstärks med åberopandet av historiska incidenter och auktoriteter. Deras förolämpning av de tidiga anhängarna, likt Abu Bakr och Umar, är ett motiv för Zarqawis retorik. De beskylls ligga bakom fitna (ofrid) under olika tider i islamisk historia, exempelvis mongolernas invasion av Bagdad år 1258 som sägs ha skett i samarbete med den shiitiske veziren Ibn al-Alqami. Samtida shiamuslimer benämns av Zarqawi som denne historiske gestalts avkomma, lömska och förrädiska i sin natur. Även det shiitiska imperiet Safavid-dynastin är ett tema i retoriken, som var expansionistiskt i sin natur och låg bakom förföljelser av sunnimuslimer. Efter kriget i Irak och den ödesdigra sekterism som drabbade landet, beskrev Zarqawi shiiter som huvudfienden, värre än ockupationsmakterna.[17] Således aktualiseras historiska incidenter i al-Zarqawis retorik, och han menar att shiiter än idag i samarbete med den yttre fienden konspirerar mot Islam och muslimer, och därför ska betraktas som ett allvarligt hot och ett legitimt mål.
Det är tydligt från denna redogörelse att Hizbollah och al-Qaida har fler olikheter än likheter, och att ett eventuellt samarbete vore ganska långsökt. Hizbollah tillhör ideologiskt shiaislam. Den uppstod när olika grupper som stred mot israeliska ockupationsstyrkor gick samman. De fann senare en ingång till politiken genom det stöd av folket efter framgångsrika aktioner mot ockupationsmakterna och sitt biståndsarbete. Al-Qaida däremot bildades av krigsveteraner från kriget i Afghanistan och verkar för att etablera ett kalifat enligt sunnitisk tradition. Deras metod är guerillakrig och terroraktioner. Hatet mot shiamuslimer är djupt inom organisationen.
Möjligtvis finns en beröringspunkt i motståndet till staten Israel och USA, som de båda ser som sina huvudfiender. Men det vore långsökt att tänka sig samarbete i den frågan. Ett eventuellt samordnat angrepp och triumf mot Israel (vilket inte är särskilt troligt), så skulle de inbördes meningsskillnaderna säkerligen leda till en ännu värre konflikt. Konflikten mellan sunni- och shiamuslimer har en mycket längre historia än den samtida konflikten som råder mellan Israel och dess omgivning.
[1] Qutb s. 136-144 i Princeton Readings in Islamist Thought
[2] Om Qutbs se Euben & Zaman s. 129-155 Princeton Readings in Islamist Thought, Lagervall s. 295-296 i Islam – en religionsvetenskaplig introduktion, Hjärpe s. 65-70 i Islamismer, Meijer s. 52-54 i Political Islam: Context versus Ideology
[3] Khomeini s. 163-180 i Princeton Readings in Islamist Thought
[4] Fazlhashemi s. 80-82 i Islam och politik
[5] Euben & Zaman s. 155-161 i Princeton Readings in Islamist Thought, Fazlhashemi s. 81-86 i Islam och Politik, Hjärpe s. 101-121, Thurfjell s. 314-319 i Islam – en religionsvetenskaplig introduktion, s. 91, 108, 151, 154, 211-219 i Political Islam (olika skribenter)
[6] Hroub s 14 i Political Islam
[7] Hroub s 14-16 i Political Islam
[8] Hroub s 10 i Political Islam
[9] Meijer s. 37-51 i Political Islam
[10] Hroub s. 161 i Political Islam
[11] Hroub s. 161-170 I Political Islam
[12] Ramadan s. 253-264 i Political Islam
[13] Silvestri s. 265-267 i Political Islam
[14] Islamismer, Hjärpe s. 124
[15] Moussawi s. 210-230 i Political Islam
[16] Tawil s. 231-252 i Political Islam
[17] Halldén s 45-55 i Islam och politik
