Kyrkklockor kan inte vara den enda offentliga förkunnelsen eller religiösa symbolen som tillåts.
För mig är det alldeles uppenbart att motståndet mot böneutrop motiveras av en motvilja mot islam, muslimer och muslimska uttryck, skriver imamen Kashif Virk.
DEBATT | BÖNEUTROP. Efter att en moské i Växjö ansökt om offentligt böneutrop en gång i veckan, rasar debatten om den muslimska kallelsens vara eller icke vara för fullt. Frågan engagerar alltifrån politiker, etablerade opinionsbildare och debattörer både med och utan religiös bakgrund. Ett ofta refererat inlägg i debatten skrevs av den kristne apologeten Tomas Samuel i Dagen (22/2), som jag fick möjlighet att replikera.
Låt mig först inleda med att definiera det muslimska böneutropet. På arabiska heter det adhan, vilket betyder kallelse eller informerande. Det är en tidig tradition inom islam, och infördes specifikt för att ge muslimer en kallelse distinkt från kyrkklockor och ljudhorn, som användes av kristna och judar vid den tiden (Bukhari). Böneutropets syfte är att förbereda muslimer inför dyrkan, Salat. Orden som används är utformade för att väcka ödmjukhet och vördnad inför gudstjänsten. Den påminner muslimer om deras tro och skyldigheter gentemot samhället. Genom bönen etablerar muslimen en relation med sin skapare, och kan därigenom också förstå betydelsen av att tjäna guds skapelse och sina medmänniskor bättre.
Det är helt korrekt att offentligt ljudande kyrkklockor är en del av svensk historia, men detta kan ej vara ett argument för att det är det enda offentliga förkunnelsen eller religiösa symbolen som ska tillåtas.
Denna redogörelse är viktig därför att den pågående debatten om böneutrop mer kommit att handla om att det i själva verket är en offentlig förkunnelse av religion, en symbol för religiöst förtryck eller helt enkelt ett ovälkommet inslag i svensk offentlighet.
Att särskilja kyrkklockor och böneutrop blir diskriminering
Lika mycket som denna fråga bär symbolisk betydelse, så är den även principiell. Sverige är ett sekulärt land där alla livsåskådningar ska vara likställda. Det är helt korrekt att offentligt ljudande kyrkklockor är en del av svensk historia, men detta kan ej vara ett argument för att det är det enda offentliga förkunnelsen eller religiösa symbolen som ska tillåtas. Det sekulära samhället kan här inte särskilja mellan olika utrop, utan att samtidigt diskriminera mellan livsåskådningar.
De som anser böneutrop vara en påminnelse om det förtryck som sker i muslimska länder, bör fråga sig själva huruvida detta argument är tillräckligt skäl för ett allmänt förbud eller inte. Om judar, vilka är en av lag etablerad minoritet i Sverige, skulle framföra att kyrkklockor påminner dem om det förtryck de fått utstå av kyrkan och dess antisemtism under historien och i nutid, skulle detta argument ha samma tyngd?
För mig är det alldeles uppenbart att emotsidan motiveras av en motvilja mot islam, muslimer och muslimska uttryck. Tonen i sociala medier är rent islamofobisk.
Vad som oroar är att även vissa kristna röster yrkar för förbud, nu senast Ebba Busch Thor (KD) som framfört partiets officiella hållning i frågan. Det vore bättre om troende i Sverige, oavsett inriktning, gjorde gemensam sak och försökte råda bot på den allmänna skepsis som råder mot religion i vårt land.
Inställningen är unik för våra breddgrader
Vissa åberopar religionsfriheten, och menar att ett förbud motiveras av att man har rätt att slippa offentligt utövande av religion (läs islam). Jag skulle vilja säga att en sådan tolkning är unik för våra breddgrader. Religionsfrihet innebär att man har rätt att både utöva och lämna en tro, och att offentligt utövande av religion får ske såvida det inte stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse. För att göra bedömningar kring detta har vi olika instanser och myndigheter, som avgör från fall till fall om en viss offentlig utövelse uppfyller kraven eller inte.
För mig är det alldeles uppenbart att emotsidan motiveras av en motvilja mot islam, muslimer och muslimska uttryck. Tonen i sociala medier är rent islamofobisk. Att även politiker gömmer sig bakom andra argument för att förespråka förbud är oroande. Lösningen är att kunskapen om religion och religiösa uttryck ökas, att dialogen mellan oss intensifieras och att vi lär oss respektera varandras olikheter.
Av Kashif Virk
Imam, Ahmadiyya Muslimska Samfundet
