Inskränk inte religionsfriheten
Den före detta muslimen Thomas Samuel skriver i en debattartikel om innebörden av det muslimska böneutropet och hur den bör förstås (22/2). Även om det finns en del aspekter däri som jag kan hålla med om, så förekommer också vissa saker som fordrar ett bemötande och förtydligande.
Det muslimska böneutropet är en kallelse till bön, och en tidig tradition inom Islam. Dess syfte är att förbereda muslimer inför den centrala formen av dyrkan, Salat. Orden som används däri är utformade för att väcka ödmjukhet och vördnad inför gudstjänsten. Den påminner muslimer om deras tro och skyldigheter gentemot samhället. Genom bönen etablerar muslimen en levande relation med sin Skapare, och kan därigenom också förstå betydelsen av att tjäna Guds skapelse och sina medmänniskor bättre. Böneutropet är dessutom mycket vacker och harmonisk att lyssna till.
I en hadith i samlingen Bukhari står det att när muslimerna kom till Medina, så hade de ingen metod för att kalla till bönen. De fick istället själva beräkna tidpunkten för bönestunderna och sammankomsten. Vissa föreslog då att man skulle använda sig av kyrkklockor likt de kristna gjorde, eller ljudhorn likt judar gjorde,eller helt enkelt att tända en fackla som man kunde se från långt håll. Men för att ge muslimerna en distinkt kallelse, så föreslogs alltså de nuvarande orden. Enligt vissa traditioner inspirerades de första muslimerna till dessa ord genom drömmar de sett. Utroparen (muezzin) riktar sig mot Mecka under själva utropet, som är Islams största helgedom och vallfärdsort (Hajj).
Genom böneutropet får muslimer i omgivningen en invit till bönen. Profeten Muhammad (frid vare med honom) sade en gång att även om en ensam person i öknen genomför denna kallelse, så belönas denne för att ha vittnat om Gud även i enskildhet.
Inom olika religioner finns olika ljud som kallar till gudstjänst. Så länge de inte bär någon klar och tydlig mening, så är det svårt att förstå dess innebörd och syfte. Det är svårt att ta till sig budskap som inte är självförklarande. Därför är det muslimska böneutropet smyckat med ord som påminner om Guds enhet, om Profetens (frid vare med honom) profetskap och betydelsen av dyrkan och att verka för (samhällets) framgång och välstånd. Böneutropet förser även muslimer om övertygelsen att bönen är vägen till framgång.
Att tillskriva böneutropet politisk innebörd utifrån en juridisk skrift som få muslimer läst, är något långsökt. Detsamma skulle kunna tillskrivas kyrkklockor, som en slags markör för att vi lever i ett kristet samhälle (där endast denna form av offentliga religiösa förkunnelser ska tillåtas). Att dessutom säga att de ej skulle vara harmoniska med ett demokratiskt samhälles värderingar är också högst godtyckligt.
Det är motsägelsefullt att de argument som Samuel använder sig av, likväl kan anföras som protest mot offentligt ljudande kyrkklockor. Exempelvis att ”ingen ska bli tvingad att lyssna på en trosbekännelse han inte tror på.” Hur är denna syn förenlig med religionsfriheten, kan man dessutom undra?
Likt biskop Fredrik Modeus skriver, så ligger det ytterligare motiv bakom motviljan till böneutrop: ”Men bakom invändningar som att böneutrop stör eller att religion är en privatsak finns frågan om kristendomens kulturella särställning i det offentliga rummet.”
Tvärtom får vi ofta höra att vi lever i ett sekulärt samhälle med religionsfrihet, där alla religiösa traditioner är likställda. Det går alltså inte att diskriminera mellan olika etablerade religioner, utan att göra en inskränkning på religionsfriheten.
Även om jag själv inte anser det vara viktigt att driva frågan om offentliga böneutrop, så reagerar jag på de invändningar som anförs och de skäl som uppges för att detta inte är välkommet. Istället borde alla vi som tror på Gud, oavsett religiös tradition, göra gemensam sak till att öka kunskapen om vad våra religiösa uttryck innebär.