De tidiga krigen i Islam och ”våldsverserna”
Samtida skeenden globalt i världen och lokalt i Sverige har gjort att stort fokus hamnat på islam och de verser i Koranen som handlar om krig och våld. De krig som utkämpas i främst Mellanöstern har varit en huvudsaklig orsak till detta. Detta har även varit ämnet för en rad texter som skrivits i media under den senaste tiden. I en intressant artikelserie om islam i DN Kultur nyligen var konflikterna i Mellanöstern ett återkommande tema.
Mycket riktigt bör man genom kritik försöka förstå dessa versers egentliga innebörd. Vad som dock saknas i den svenska debatten är muslimska teologer som förklarar dess betydelser och vad dessa verser har för historisk och textuell kontext. Denna artikel är ett ödmjukt försök att göra just detta.
En av de verser i Koranen som väcker allra mest fasa är onekligen 9:29 (kapitel:vers):
Strid mot dem som inte tror på Allah och den sista dagen, och som inte anser det förbjudet som Allah och Hans sändebud förbjudit, och inte iakttar den sanna religionens bud, bland dem som givits Skriften, till dess att de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddskatten (jizyah).
Denna vers anses betyda att muslimer ska strida mot alla dem som inte delar samma tro. Ser vi oss omkring i världen idag så är det dock en ytterst minoritet som tror och sedan även agerar enligt denna förödande tolkning.
Verkligheten är den att det i tidig islamisk historia aldrig utkämpats offensiva krig med syfte att konvertera människor. Deras egentliga syfte var självförsvar, likt det påpekas i den kronologiskt sett allra första vers som behandlar detta: Tillstånd har givits till dem (att strida) mot vilka ett orättfärdigt krig förs (22:39). I den påföljande versen uppmanas muslimer dessutom till att försvara kloster, synagogor och kyrkor – alltså tempel tillhörande andra livsåskådningar.
Under islams första 8 år, då de flesta muslimer levde i Mecka, fick dess utövare utstå allvarliga förföljelser, tortyr och våld. Många fick sätta livet till i dessa förföljelser. Under denna tid försökte man även mörda islams grundare (8:30). Detta ledde till att muslimerna migrerade till staden Medina. De som inte förmådde migrera levde under fortsatt förtryck i Mecka, likt det påpekas i vers 4:75: Varför skulle ni inte strida för Guds sak och för de försvarslösa män, kvinnor och barn, som ropar: ”Herre! För oss ut ur detta land av förtryck och sänd oss i Din nåd en beskyddare, ja, sänd oss i Din nåd en hjälpare! Men även i Medina så fortsatte förföljelserna, nu genom att de fientligt inställda invånarna i Mecka hotade med diverse krigshandlingar och övergrepp mot enstaka muslimer. Detta faktum påpekas nästan aldrig i vår samtida debatt om tidiga muslimska krig.
Så i grunden ska de krig som Islam tillät under den första tiden betraktas som aktioner i självförsvar, och för att etablera fred och försvara skyddslösa muslimer och även utövare av andra religioner som var i fiendens grepp. Denna syn stöds av ett antal fler verser i Koranen. Exempelvis står det i vers 2:190:
Strid för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare.
I vers 218 av samma kapitel står det:
Och de kommer att fortsätta att strida mot er för att förmå er att avsvära er tro – om de kan.
Lägg märke till att Koranen här talar om krig som motståndaren utkämpar i syfte att med tvång få muslimer till att avsäga sin tro.
Koranen är också mycket tydlig med att påpeka hur länge strid i självförsvar är tillåtet, likt det står i vers 8:61: Men visar de (fienden) sig villiga att sluta fred, var då själv beredd till det och lita till Gud; Han är Den som hör allt, vet allt. Och vad man ofta missar när man diskuterar Islam är dess betoning på förlåtelse, även i krigstillstånd: Svaret på en ond handling är en motsvarande handling; men den som förlåter och söker försoning [med sin fiende] skall få sin lön av Gud; Han är inte vän till dem som begår övergrepp. (42:40) Denna princip tillämpades ofta av de tidiga muslimerna, som vid återtåget i Mecka år 630 då muslimerna förlät fiendens övergrepp som då pågått i 23 år.
Ett mycket tydligt bevis för att islams urkunder inte uppmanar dess utövare till allmänt och ursinningslöst våld mot oliktänkande, är vers 60:8: Gud förbjuder er inte att visa godhet mot dem som inte bekämpar er på grund av [er] tro och inte driver ut er ur era hem, och [Han förbjuder er inte] att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet – Gud älskar de rättvisa.
Mycket riktigt förekom nära vänskap mellan muslimer och utövare av andra religioner i tidig islamisk historia. Profeten Muhammad (frid vare med honom) skickade exempelvis ett fribrev till de kristna munkarna i S:ta Katharina-klostret i Sinai, där an lovade att muslimer skulle beskydda dem till domedagen. I Medina ingicks en pakt med de tre judiska stammarna som levde där, en pakt som senare bröts av de sistnämnda och fick allvarliga konsekvenser. Det är inte möjligt att här gå in i mer detalj kring just detta.
Så vers 9:29, som citerades i inledningen, kan omöjligt betyda att muslimer är ålagda att kriga med människor is in omgivning till dess att de accepterar islam. Enligt vår tolkning (Ahmadiyya) avser denna vers just de människor som under 23 år (tiden för den profetiska missionen) envist begått de övergrepp mot muslimer som jag hänvisat till ovan. De var på grund av dessa övergrepp förtjänta av att bemötas med samma medel. Men två utvägar lämnades för dem. Den ena var att de accepterade islam, och en andra att de godtog muslimernas styre (vilket historiskt sett behandlat minoriteter med stor rättvisa) och betalade skyddsskatten. Denna skyddsskatt (jizyah) var till för att muslimerna skulle kunna skydda minoriteter och administrera samhällsfunktioner. Den togs dessutom endast av de som hade förmåga att betala den.
Att det råder svårigheter att förstå verser som handlar om krig i Koranen, kan bero på att man bortser från den historiska kontext som de nedtecknades under. För mig som muslim är detta Gud ord som bör förstås i sitt korrekta sammanhang. Men jag finner även verser som uppmanar mig att leva som en lojal, god och sympatisk medborgare i det land där jag lever. Att tjäna mänskligheten, oavsett religiös eller etnisk bakgrund, är en viktig del i min tro. Jag hoppas även denna del av Islam lyfts fram i den offentliga debatten.