Vi anpassar oss efter svenska samhället
Vissa av Koranens bud är mycket hårda. Och som muslim måste jag ta avstånd från de handlingar som föranleder dem, skriver imamen Kashif Virk.
Martin Lembkes debattartikel, där han efterlyser förklaringar till vissa delar av Koranen, är uppriktig och ett genuint sökande efter svar från utövare i förstahand. Artikeln ger muslimer möjlighet att djupare reflektera över sin skrift och vad vissa utav dess bud har för kontext och tillämpning.
Det är viktigt att fråga sig själv hur en skrift där Gud förklarar sig själv vara nåderik och barmhärtig innan varje kapitel, kan innehålla de inslag som Lembke hänvisar till?Jag själv, född och uppvuxen i Sverige, kan tycka att dessa bud är mycket hårda. Men som muslim måste jag även ta avstånd från de handlingar som föranleder dem. Förseelsen ses lika allvarligt som straffet.
Sedan tror jag även dessa verser blivit aktuella just på grund av den systematiska feltillämpning som de utsatts för i vissa muslimska länder.
Hur ser jag då själv på dessa verser, som jag tror vara Guds ord?
När det gäller ”lemlästning av tjuvar”, så gäller straffet inbitna tjuvar (ordet i bestämd form substantiv). Det påpekas att det är ett hårt och avskräckande (nakal) straff från Gud. I nästa vers står det att dörren till ånger är öppen, villkorat med att man även gör bättring i framtiden och avstår från förseelsen. Enligt Koranen är förlåtelse nämligen mer att föredra såvida detta leder till bättring (42:42).
När det gäller straff för otukt (24:2), är jag övertygad om att detta inte är ett straff för förseelsen i sig. I påföljande vers står det nämligen att det krävs fyra ögonvittnen till händelsen för eventuellt straff. Det betyder att förseelsen skett offentligt och utan känsla av skam. Det är alltså straff för att man på detta vis önskat sprida omoral i samhället, något som fördöms även på ett annat ställe i kapitlet (24:19). Sker dessa handlingar i det fördolda är de lika förkastliga enligt islam, men de föranleder inte straff.
Korsfästelsen av osedliga (5:33) föregås av en vers som konstaterar att dödandet av en oskyldig människa är ett mord på hela mänskligheten. Vidare förklaras straffet att stifta ofrid i landet vara dödsstraff, korsfästning eller lemlästning, ett synnerligen hårt straff. Det har en tydlig kontext av krig och väpnad konflikt, där fiendens straff oftast är döden, vare sig det sker genom arkebusering eller annat. De tre metoderna i versen var historiskt sett tillämpade under den tiden.
När det gäller polygami så står detta bud i kapitel 4 (an-Nisa, kvinnorna), som handlar om de krig som muslimerna tidigt fick utkämpa i självförsvar och om de änkor och föräldralösa barn som hade behov av omsorg. Därför ses polygami som en lösning till demografisk obalans som uppstår i krig. En liknande situation uppstod i Europa efter andra världskriget, då det rådde akut brist på män. Under sådana omständigheter måste det således finnas alternativ. Men låt det vara klart att som muslimer i Sverige så står vi under svensk lag om monogami.
LÄS MER: Vore värdefullt om Koranen kunde förklaras
Hustruaga är inte en ”rätt” som den muslimske mannen har. Islam förespråkar oerhörd respekt för kvinnor (se 4:19, 4:32). Därför vore det ytterst motstridigt om religionen samtidigt ger mannen rätt till ”hustruaga”. Dock ses detta påbud enbart som en markering, från man till kvinna, att den andres beteende leder till att relationen mellan dem riskerar att ödeläggas, och i den avsedda versen presenteras det som en absolut sista utväg. Kom även ihåg att en muslimsk kvinna närsomhelst, utan att ange skäliga orsaker, kan begära skilsmässa från sin man.
Jämförelsevis har Sverige kommit mycket långt kring hur vi tänker om jämlikhet. Dock utgör vårt sätt att tänka ingen norm i omvärlden. Även vi muslimer som lever i Sverige anpassar vårt utövande till samhället, men utan att bortse från den visdom vi finner i vår lära.
Kashif Virk
Imam inom Islams Ahmadiyya Samfund, verksam i Stockholm
