Intervju från "Min Jihad" av Hanna Gadban


(Nedan publiceras Hanna Gadbans intervju av mig som finns i boken ”Min Jihad. Jag tackar Gadban för tillåtelsen att publicera den här.)

Min jihad IX
DET VAR EN slump att jag fick syn på det muslimska samfundet Ahmadiyyas bokbord på Stockholms central. Min uppmärksamhet fångades direkt av den tunna lilla skriften Kärlek för alla, hat mot ingen. En broschyr med en sådan titel kunde jag inte annat än plocka med mig hem. Vad det islamiska Ahmadiyya står för hade jag bara en vag uppfattning om, så jag kontaktade samfundet och dess imam för att höra hur han ser på några av de frågor som jag funderar över.
I en villa mitt i Spånga driver Kashif Virk sin verksamhet inom ramen för Ahmadiyya-samfundet. Till skillnad från de båda andra imamer som jag sökt upp under arbetet med min bok påpekar han att han känner till mig sedan tidigare och säger sig till och med ha läst några av mina debattartiklar.
Inledningsvis berättar Virk om Ahmadiyya och dess teologiska utgångspunkter, ett slags mellanting mellan sufism och sunni-islam, som etablerades av Mirza Ghulam Ahmed (1835–1908) i Punjab i 1800-talets Indien. Denne gjorde anspråk på att vara den utlovade Mahdi eller Messias som så många troende länge väntat på. Inom denna riktning av islam har man sedan dess sett sig som andliga förnyare. Samtidigt har man hävdat att man på ett mer korrekt sätt än andra följer den ursprungliga läran.
Medan vi dricker kaffe berättar Virk, som svar på min fråga hur man inom Ahmadiyya ser på jihad, om den omtalade figuren Masih Ad Dajjal, en falsk Messias eller djävulsgestalt som man tror ska erövra världen genom förtryck och orättvisor. Man förbinder Dajjals framgång med välutvecklad kunskap som muslimer inte kan bjuda motstånd mot. Det är inte svårt att förstå analogin till USA och västvärlden som ondskans inkarnationer. Genom Al Massias, den sanne frälsaren, ska muslimerna dock få styrka att bekämpa Dajjal.
Som exempel nämner Virk att enkla vapen kan användas mot USA:s avancerade teknologi. Men striden mot islam pågår enligt imamen också i media, vilket gör att jihad där måste utföras på motsvarande sätt, alltså med pennan.
Trots allt, hävdar han, handlar muslimsk kamp ”främst om att skapa fred på jorden, allt i enlighet med bilden av islam som en fredens religion”.
I likhet med den shiitiske imamen Raheem talar Virk om två former av jihad, den stora och den lilla. Till den senare räknar han spridandet av moraliskt uppbyggliga islamiska budskap. Däremot är det inte rätt att bedriva sekteristiskt krig och kalla det jihad. ”Vi inom Ahmadiyya fördömer offensiv jihad”, säger han.
”Men när blir jihad då offensiv?”, undrar jag. Också Virk menar att det är tillåtet att gå i strid om man bli angripen. Han tillägger: ”Jihad kan utföras med svärd, när det är nödvändigt att försvara sig själv, men även för att försvara andra utsatta som inte nödvändigtvis är muslimer.”
Som exempel nämner han människor som generellt sett kämpar för rätten till sin tro. ”Det ska inte finnas något tvång inom religionen”, poängterar han. I det perspektivet är islam alltså förenlig med religionsfrihet.
Jag nämner takfir-grupper, de som fördömer andra muslimer som icke-rättrogna. Imamen skakar bekymrat på huvudet. Det är sorgligt. Det tillkommer inte människor att avgöra vilka som är bra eller dåliga, äkta eller oäkta muslimer. Denna bedömning bör vi i stället överlåta åt Allah: ”Vi har genom den muslimska historien sett hur välvilligt den helige profeten behandlat många som gjorde bot. Han bad till och med för en hycklare när denne dog och bad Gud förlåta hycklaren.”
”Men om du anser att man inte har rätt att stigmatisera andra, hur uppfattar du då begreppet islamofob?”, undrar jag.
Virk menar att islamofobin inte kan ses ur det perspektivet. ”Historiskt sett fanns islamofobi redan på 800-talet när islam spridits ända till Spanien. Islam stod vid denna tid för kunskap och utveckling, men folk i väst blev naturligtvis rädda att förlora sin egen tradition och religionsutövning. Det var i detta sammanhang som islamofobin uppkom. Fenomenet existerar alltså och tyvärr ökar det, inte minst till följd av det som nu sker i Mellanöstern”, tillägger han.
Men imamen återvänder till begreppet takfir och menar att Koranen är fylld av förnuft:
”Om man bara på rätt sätt följer Koranen kan man aldrig bli så radikal som de människor som anammar takfir-tänkandet. I Koranen och haditherna finns vackra texter med ett helt annat budskap, som visar hur man blir en god människa i ord och handling. Det är på så vis som islam har förutsättningar att spridas, genom att man ger exempel på hur mycket godhet religionen rymmer. Inte genom att man sprider skräck, fördömer eller går till attack.”
”Men har de förstått Koranen fel”, frågar jag, ”de jihadister som i kriget i Syrien och Irak agerar enligt principen om takfir? De säger sig ju följa Koranen. De citerar verser som de anser legitimerar deras handlande.” Jag berättar att jag har tagit del av en diskussion på Facebook, där en hemkommen Syrienkrigare hävdade att profeten brukade le när han slaktade sina fiender och att martyrer därför ofta dör med ett leende på läpparna. Det är en glädje att möta döden som shaheed (martyr), påstod han. ”Finns det verkligen stöd för detta i Koranen?”
”Nej”, svarar Virk, ”det finns inget stöd för detta. Profeten Muhammed är en förebild för muslimer. Även i kriget uppmanade han sina medföljare att ta hand om fångar, ja till och med om djur och växter. Han betonade också vikten av att visa respekt för döda kroppar, att begrava dem och be för dem även om de varit fiender”.
Jag påpekar att samme Syrienkrigare hävdade att Salah al-Din al-Ayubbi (som brukar omnämnas Saladin), muslimernas ledare i samband med det tredje korståget, slaktade även de allra närmaste, de otrogna muslimerna, innan han fortsatte till Palestina för att befria folk där. ”Hur ser imamen på det?”, undrar jag.
”Det är sorgligt att det berättas sådana historier. Profeten Muhammed”, säger Virk, ”var mild och uppmanade oss att vara milda”.
Jag tänker att det är ett slags mittenhållning som ständigt återkommer i imamens beskrivningar. I likhet med de båda andra imamer jag talat med citerar han, när jag påpekar detta, profetens hadith: ”Mitten är bäst.”
”Men”, invänder jag, ”om det nu finns uppmaningar om att välja en mittenhållning, varför stenas då kvinnor och varför hugger man händerna av tjuvar i vissa islamiskt styrda länder? Vad är egentligen mitten? Det måste väl bero på var man står vad man uppfattar som en mittpunkt.”
”Stening förekommer inte inom islam”, hävdar Virk. ”Det finns inte en enda koranvers, hadith eller sunnah som uppmanar till det. Detta är kulturbetingade påfund som inte har något med islam att göra.” Även kvinnlig könsstympning är enligt imamen en kulturell praktik som felaktigt förknippas med religion. Han reser sig upp och hämtar en broschyr med information om kvinnors rättigheter inom islam. ”Här står det om varför kvinnor inte får könsstympas”, säger han.
Frågan om bestraffning av tjuvar får ett mindre entydigt svar av imam Virk.
”Vad är sharia, egentligen?”, frågar han retoriskt. ”Det är inte bara ett system som reglerar brott och straff. Många tror så. Men sharia syftar till att skapa ett levnadssystem i syfte att värna om mänskligheten. Att inte ljuga, att undvika otrohet, att skänka pengar till behövande, att ta hand om barn, äldre och sjuka, allt detta är sharialagar. Sharia sammanfattar allt som behandlas i Koranen och som Gud och den heliga profeten bett oss göra. Tanken är att sharia ska vara styrande för all moralisk handling.”
”Det skapar”, menar han, ”en negativ bild av islam om vi hela tiden relaterar sharialagar till straff, och dessutom den sorts straff som aldrig utdöms i icke-muslimska länder”. Han poängterar att sharia inte bör tillämpas i icke-muslimska stater och inte tvingas på individer med annan tro.
”Detta är”, säger Kashif Virk, ”viktigt att hålla i minnet”. Ändå anser han att stränga straff kan försvaras med att de har ett avskräckande syfte: ”De motiveras av sin förmåga att skapa harmoni i ett samhälle; en vision av ett samhälle i jämvikt – utan brott eller egoism.”
Lojalitet mot det land där man bor är dock viktig. ”Lever man i Sverige ska man inte bryta mot de svenska lagarna”, inskärper imamen. Det är tvärtom en plikt för oss muslimer att följa landets lagar. Profeten Muhammed skilde”, hävdar Virk, ”mellan politik och religion. När profeten bodde i Mecka under 13 års tid följde han Meckas lagar, inte några muslimska lagar. Muslimerna var i minoritet där, och på motsvarande sätt ska vi som muslimer agera”.
Han menar också att profeten legitimerat samexistens av olika religiösa grupper.
Är det då, mot denna bakgrund, även tillåtet att vara liberal muslim?
”Vad är liberal islam enligt dig?” undrar imamen. Jag nämner att ett viktigt element är att se koranverser i relation till deras ursprungliga, historiska och kulturella kontext. ”Inom Ahmadiyya betraktar vi Koranen som själva grunden för människans förnuft”, säger han. ”Den kan därför, anser vi, anpassas till alla tider och till alla kontexter”. Samtidigt tror Virk inte på modernisering av islam. Han säger sig ha svårt att tänka sig att man plockar russinen ur kakan. Man kan inte självsvåldigt välja ut vissa delar av Koranen och ta avstånd från andra, anser han.
Slutligen räcker han mig boken Filosofin i islams lära av samfundets grundare Mirza Ghulam Ahmad och uppmanar mig att läsa den. Han menar att jag då kommer att förstå Koranen som grund för ett sammanhängande system. ”Sunnah och Koranen ska betraktas som en helhet”, säger imamen. ”Där finns svar på alla frågor. När man inte hittar relevanta riktlinjer i Koranen, finns de i sunnah.”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.