Vem är en riktig muslim?

Publicerad 11 juli 2015

Mona Walter skriver på GP Debatt (9/7) att man bör fokusera på skrifterna inom islam för att finna orsaken till extremistiska muslimers beteende. Hon menar att varje enskild grupp anser sig ha stöd för sitt agerande från samma text, däribland IS.

Walter drar en utmärkt slutsats i sin artikel. Jag håller med om att muslimska auktoriteter teologiskt bör fundera och diskutera islams urkunder. Behovet av detta har kanske aldrig varit lika akut. De kommer då förhoppningsvis komma fram till slutsatsen att tankar som aggression, terror och tvång är avlägsna från islam.

Ett exempel som Walter ger är att IS använder texterna som stöd när de dödar judar, kristna och icketroende. Men Koranen avvisar principiellt sådant agerande på många ställen, och i en vers står det:

Allah hindrar er inte från dem som inte stridit mot er i religionens namn, och som inte förvisat er från era hem, att ni behandlar dem med godhet och rättvisa. Allah älskar förvisso de rättvisa. (60:8)

Samtidigt som denna vers uppmanar muslimer till att behandla en absolut majoritet av omvärlden med godhet och rättvisa, avslöjar den även den historiska verkligheten som rådde under islams begynnelse. Muslimer genomgick under de 13 första åren i Mecka hemska förföljelser, men profeten Muhammad (frid vare med honom) manade till ståndfasthet. När de sedan migrerade till Medina, som var tänkt att bli en fristad, utökades fientligheterna och klaner från hela Arabien gick samman för att gå till angrepp. I Medina, där profeten ingått i en inter-religiös överenskommelse och etablerat en sekulär stat med religionsfrihet, så levde muslimerna tillsammans med judar, kristna och avgudadyrkare. Tanken var att de tillsammans skulle försvara staden. Men vissa grupper som ingick i denna pakt (Mithaq-e-Madina – Medinapakten) föll för yttre tryck, och började konspirera emot muslimerna i samråd med fienden. Det är under dylika omständigheter som alla de hårt formulerade verserna i Quranen uppenbarades.

Samma verser används idag för att rättfärdiga dödande i religionens namn. Stödet finner extremisterna från Quranexegeter som Ibn Jarir (d. 923) och ibn Hazm (d. 1064), som menade att profeten inte accepterade annat än svärdet eller islam från avgudadyrkarna.

Men jag anser att detta inte bör kallas att leta stöd i texterna, utan att finna ursäkter för sitt omänskliga agerande. Särskilt IS tillämpar skriften närmast uteslutet för att bekräfta sin världsbild. Det är inte religionen längre som dikterar för människan, utan tvärtom.

Att en och samma text kan uppfattas så olika av olika människor, är en del av människans natur och inget man bör invända mot. I vårt land har vi olika syn på hur omfattande demokratin bör vara, och vad som bör och inte bör tolereras, trots att vi alla lever efter samma fyra grundlagar. Dock är det den civiliserade medborgarens uppgift att upplysa andra om en human tolkning av en källa, må det vara en grundlag eller en religiös skrift.

Jag själv tillhör Islams Ahmadiyya församling, en global rörelse med tiotals miljoner anhängare, alla enade under en kalif. Vår studie av profeten Muhammads liv och förebild har övertygat oss om att han med sin lära etablerade dem mänskliga rättigheterna under en högst orolig tid. I religionens namn förbjöd han terror (2:191) och tvång (2:256), och förespråkade alla människors lika värde. Hans liv var mångfacetterat, då han upplevde motgång och medvind, var härskare och härskades, och var en fredsambassadör tillika krigare. Men han var under alla omständigheter en kärleksfull, förlåtande och generös person, vars goda förebild lämnat ett djupt avtryck i hjärtat hos många av hans samtida och sin eftervärld. Det är denna bild av profeten som vår församling önskar etablera i världen.