Fördömande av attentat i Köpenhamn

(opublicerat)

Helgens attentat i Köpenhamn är det senaste av en rad angrepp mot mål i Europa och dess demokratiska principer. Att det bor så många människor i Europa som öppet och våldsamt visar sin avsky för våra fri- och rättigheter är mycket oroväckande. Förövarna har ofta en kriminell bakgrund och en förvrängd världssyn.

I efterspelet av dessa dåd måste vi diskutera hur vi framöver ska kunna skydda vårt samhälle från dessa attentat och den osäkerhet som rädslan för terror skapar. Onekligen krävs det att alla samhällets institutioner deltar i arbetet.

En mycket viktig roll i detta arbete innehar de religiösa samfunden, som utövar ett stort inflytande över hur vissa människor tänker och agerar. Som företrädare inom ett religiöst samfund vill därför jag delge det arbete som vi gör i vår församling i detta avseende, samt föreslå hur detta arbete bör göras mer omfattande.

Att jag ens får möjlighet till detta är tack vare yttrandefriheten. Därför bör jag som religiös människa försvara denna rättighet. Religiösa samfund har alltid lockat till sig anhängare genom att använda yttrandefrihetens princip. Vi bör därför vara i förgrunden när det gäller förespråkandet av detta privilegium. I vår församling har vi delat ut hundratusentals broschyrer med religiösa fredsbudskap.

Sedan är det viktigt att hålla portarna till våra samlingslokaler öppna för både myndigheter och allmänheten. Det beror på att det råder en viss misstänksamhet mot verksamheten som bedrivs av religiösa samfund. Genom att bli mer transparenta kan vi således motverka samhällets fördomar, exempelvis att radikalisering förekommer i våra bönelokaler. Våra moskéer besöks ofta av skolklasser, och besöken är dessutom kostnadsfria.

Samhället förväntar sig även vårt fördömande av terroraktioner utförda av människor med religiös anknytning. Detta bör vi se som en möjlighet till att med starka belägg bevisa att våra urkunder tar avstånd från dylika handlingar. Vi bör därför inte tveka att ta kontakt med medier för att framföra våra åsikter.

Samtidigt måste vi använda vårt inflytande och den tillit vi innehar hos den yngre generationen till att vägleda dem genom samhällets orättvisor. Utsatthet bör inte leda till att de blir offer för radikalisering. Genom att uppmuntra till utbildning och integration kan vi hjälpa dem in i samhället.

Det mönster vi har sett i de senaste attackerna är att förövarna oftast har en kriminell bakgrund. De har spenderat en tid i fängelset, där vi inte kan förvänta oss att det finns en miljö som skulle kunna avradikalisera dem. Vi bör därför vara mer stöttande mot sådana individer när de väl avtjänat sina straff och åter kommer in i samhället.

Onekligen påverkas vår även befolkning av konflikterna som sker i Mellanöstern. Världens orättvisor kan ibland bilda stark medkänsla för de drabbade, vilket kan leda till att människor radikaliseras. Sådana människor måste fångas upp av samhället, och vi religiösa företrädare bör uppmana dem till att använda sig av lagliga medel för att uttrycka sin frustration. Det kan exempelvis vara att man tar kontakt med myndigheter eller skriver i media. Men religionen tillåter inte att man begår brott mot lagarna i det land där man fått husrum och bidrag.

Om vi hävdar att vår religion lär oss att utöva god moral, bör detta även lämna ett avtryck i vår omgivning. Som religionsutövare måste vi därför visa en enorm tacksamhet mot dem som givit oss friheten att ohindrat utöva vår tro.

Jag anser alltså att det finns ett arbete som måste göras, men som inte kan utföras av statliga tjänstemän som har fasta arbetstider. Arbetet att stötta, uppmuntra och vägleda måste utföras av personer med ett moraliskt inflytande över människor. Att andra tjänstemän stödjer detta arbete vore mycket positivt.