”Politiker bör visa solidaritet med utsatta muslimer”


Dagens Samhälle 16/6 2018

Vi genomgår en valrörelse där frågor om böneutrop, slöjor och andra muslimska uttryck diskuterats vilt av flera partier, samtidigt som svenska moskéer frekvent utsätts för angrepp. Nu måste politikerna vakna, och stå upp för muslimers rätt att utöva sin religion.

Av en rapport från Uppsala universitet som publiceras inom kort framgår att moskéer i Sverige i hög grad är utsatta för angrepp i form av klotter, skadegörelse och även mordbränder. Rapporten baseras på en enkät som skickats till flera församlingar i landet. Den visar att dylika angrepp under det senaste året i genomsnitt skett en gång i veckan.

Detta är en förskräckligt hög frekvens, och borde leda till att våra politiker och myndigheter vaknar och tar problemet på största allvar. På SVT Aktuellt kunde vi höra inrikesministern Morgan Johansson beskriva problemet utifrån en mycket förenklad förklaringsmodell, där större delen av skulden lades på en växande högerextremism som han undvek att vidare specificera. Men faktum är att vi just nu genomgår en valrörelse där frågor om böneutrop, slöjor och andra muslimska uttryck diskuterats vilt av flera partier. Inrikesministern krävde själv för en tid sedan under en debatt om antisemitism i Riksdagen att (muslimska församlingar) ska bidra till avspänning och konfliktlösning, vilket av många uppfattades som en kollektiv skuldbeläggning.

I detta avseende kan en mer självkritisk hållning förväntas, där politiska partier borde se över hur mycket av den högerextrema retoriken som de själva anammat under senare tid och vilka konsekvenser detta eventuellt kan få.

En annan aspekt som makthavare har brustit i är att visa solidaritet gentemot muslimer vid dylika angrepp. Det borde ske betydligt oftare att politiker bemödar sig med besök eller åtminstone ett tydligt fördömande. På samma sätt borde politiker i större omfattning bli bättre på att önska muslimer lycka vid muslimska högtider, då även detta är en utmärkt form av solidaritet. Jag menar att detta i stort beror på beröringskräcken av att man inte vill associeras med ”fel” slags islam, eller som i offentlig diskurs benämns som ”islamistisk”. Detta är enligt min åsikt en negativ samhällsutveckling.

Jag har själv fått höra i möten med kommunala företrädare, att frågan om att bygga moskéer är ”en känslig fråga”. En moské väcker känslor i ett lokalsamhälle, och ofta uppstår motstånd både från politiskt och civilt håll. Det är inte långsökt om man tror att en dylik inställning leder till avslag i ansökan om bygglov.

I sociala medier kan man se hur den antimuslimska retoriken växer sig starkare. Minsta lilla solidaritet som uttrycks för muslimer i gemen möts med glåpord, hot och misskreditering. Reaktionerna på denna rapport är ett tydligt och färskt exempel på detta. Det sker i en tid då många människor hämtar en stor del av sin kunskap just från dessa plattformar.
Det är alltså flera faktorer som måste vägas in om man framgångsrikt vill bekämpa angreppen som idag sker kontinuerligt mot svenska moskéer.

Politiker måste vara tydligare med att stå upp för människors frihet att dyrka i sina helgedomar – inte bara för muslimer. Är man mån att tala om vilka skyldigheter muslimska församlingar har gentemot det svenska samhället, måste man även vara tydligare med att uttrycka vilka rättigheter de har i en tid då hatet gentemot dem ständigt växer.

Under den pågående Järvaveckan ställer min församling ut med kampanjen ”Fråga en Muslim” med syfte att möta människor i dialog och svara på alla möjliga slags frågor som finns angående islam och hur det är att leva som muslim. De samtal vi haft hittills har visat på att behovet av ömsesidig dialog finns och att det uppskattats. Jag tror detta är vägen fram för muslimska församlingar generellt, att de är öppna, inbjudande och redo att föra dialog gällande sin tro med omgivningen. På så vis kan man förhindra att den antimuslimska retoriken vinner mer opinion.

Att muslimer ska känna sig trygga i sitt religionsutövande borde vara en självklarhet, och denna oro bör således tas på största allvar. Politiker borde tydligare visa solidaritet med människor som känner sig utsatta på grund av sin tro, och se problem utifrån deras fulla komplexitet.