Det muslimska kalifatet och dess karaktär


Tal vid Jalsa Salana Sverige 2014 – årlig sammankomst för ahmadiyymuslimer i Sverige

Det är en ära att idag få tala om ett mycket aktuellt ämne, nämligen det muslimska kalifatet och dess karaktär, samt personligheterna hos de allra första kaliferna inom Islam.

Den Helige Profeten Muhammad (Allahs frid och välsignelser vare med honom) sade en gång:

أصحابي کالنجوم بأیھم اقتدیتم اھتدیتم

Mina Sahaba/närmaste följeslagare är likt stjärnorna; vilken du än väljer att följa, så kommer du att finna den rätta vägen.

Dessa ord beskriver den andliga upphöjelse och spirituella kulmen som Sahaba, d.v.s. den Helige Profetens (saw) anhängare uppnått. Det unika privilegium som de fått, hade de förvaltat på allra bästa sätt; de spenderade sina liv i den Helige Profetens (saw) sällskap och var fullkomliga i sin lydnad och kärlek för honom. Genom sin djupa anknytning till Allahs sändebud, Rasul-ul-Allah, hade de fått uppleva den Sanne Guden och funnit syftet med livet.

Jag har idag fått äran att tala om fyra av dessa Sahaba; om de fyra som senare även blev utnämnda till Kalifer, eller Khalifatu Rasulillah, d.v.s. efterträdare till den Helige Profeten (saw) och de främsta företrädarna och förvaltarna av Islams budskap. Dessa var Hazrat Abu Bakr as-Siddiq, Hazrat Umar al-Farooq, Hazrat Usman al-Ghani och Hazrat Ali کرم اللہ وجھہ. I mitt tal kommer jag att relatera olika incidenter som belyser dessa personligheters starka relation med Allah, och hur de strävade efter att etablera de mänskliga rättigheterna. Men innan jag börjar önskar jag göra ett förtydligande. Ordet kalif och kalifat har på senare tid fått en mycket negativ innebörd, då vissa extremister angivit samma namn till ett skräckvälde som de upprättat i Mellanöstern. Jag kommer idag inte att fördöma deras handlingar genom att argumentera om det uppenbara faktum att allt vad de gör bestrider Islams läror. Jag uppmanar istället mina kära åhörare att lyssna på de incidenter jag ska presentera om de allra första kaliferna, och sedan själva bedöma hur avlägsen extremisternas ohyggliga tolkning egentigen är ifrån den sanna läran av Islam.

Den mest hängivne anhängaren av den Helige Profeten (saw) var utan tvekan Hazrat Abu Bakr (ra). Till åldern var han blott två år yngre än Profeten, och de hade varit vänner sedan ungdomen. Hazrat Abu Bakr hade avstått från de onda seder och bruk som förekom i Arabien under för-islamisk tid. Historien berättar att Hazrat Abu Bakr (ra) i sin ungdom sett en dröm däri månen fallit i Mecka och upplyst varje hem, och vars ljus sedan samlats i hans famn. När han relaterade denna dröm för de lärda bland Bokens folk fick han tolkningen att han en dag skulle få äran att följa den Utlovade Profeten, vars ankomst var nära förestående (Raud-ul-Anf). Mycket riktigt var han senare bland de allra första som accepterade Islam, och detta utan att tveka det minsta på profet Muhammads (saw) anspråk. Sir William Muir skrev i sin biografi av den helige Profeten Muhammad (saw) följande:

Det är en stark bekräftelse av Muhammeds uppriktighet att de första konvertiterna till islam inte enbart var av en redbar karaktär, utan även hans vänner sedan barnsben och människor från hans eget hushåll som, genom intim erfarenhet av hans privata liv, annars inte kunde misslyckas med att upptäcka de oförenligheter som mer eller mindre existerar mellan den skenhelige bedragarens offentliga profession och hans handlingar i hemmet. (The Life of Mohammad) (slut på citat)

Den Helige Profeten (saw) själv sade att: Alla som jag kallade till Islam tvekade något, utom Abu Bakr, som accepterade Islam med ett tvivellöst hjärta. På grund av denna hängivenhet till Profeten (saw) blev han även den person som stod honom allra närmast. Den Helige Profeten (saw) sade under sin sista tid på jorden: Om jag haft någon intim vän förutom min Herre, så skulle detta ha varit Abu Bakr.

Hazrat Abu Bakr var den allra frommaste bland alla Sahaba. Många fanns det som enligt läran av den Heliga Qur’anen försökte tävla med och gå om honom i att utföra goda gärningar, men som ständigt misslyckades. En gång sade den Helige Profeten (saw):

Paradiset har flera olika portar. Den som spenderar sin rikedom i Allahs väg kommer att tillkallas från rikedomens port. Den som är regelbunden i sin dyrkan kommer att tillkallas från dyrkans port. Den som uträttar jihad (strävan efter att etablera fred och försvara tron) kommer att tillkallas från porten av jihad. Den som fastar kommer att tillkallas från porten av Rayyan (mättnad). Hazrat Abu Bakr frågade då: O Allahs sändebud, förvisso har den som tillkallas från någon utav dessa portar inga ytterligare behov. Men kommer någon att kallas från alla dessa portar samtidigt? Den Helige Profeten (saw) svarade: Ja, och jag hyser förhoppning om att du är en utav dem.

En gång sade den Helige Profeten (saw): Abu Bakrs upphöjda ställning hos Allah är på grund av vad han hyser i sitt hjärta.

Under sin tid som islams förste Kalif var Hazrat Abu Bakr gränslös i sin omsorg för de fattiga. I Hazrat Abu Bakrs kvarter bodde en fattig flicka vars getter han brukade mjölka. När han blev kalif, kom denna flicka till honom och undrade förfärat: Vem ska nu mjölka mina getter? Hazrat Abu Bakr (ra) svarade bestämt: Jag själv kommer att göra detta. Jag önskar att mina egenskaper förblir oförändrade trots det ansvar som ålagts mig.

Det berättas att en äldre ensamstående kvinna som bodde i Medina, en dag utbrast: Abu Bakr har dött. De som hörde henne undrade hur hon kunde vara så säker på detta. Hon svarade att Abu Bakr brukade besöka henna varje dag och ge henne mat och sötsaker, men att han idag uteblivit. Då han var trogen sitt löfte, måste det innebära att han har gått bort.

Dagen efter att han utnämndes till Kalif tog Hazrat Abu Bakr sina handelsvaror och gav sig av till marknaden. När andra Sahaba såg detta, vädjade de till honom att han inte längre behövde göra detta då hans ansvar krävde hans fulla uppmärksamhet och att baitul mal (statskassan) skulle stå för hans omkostnader.

Den Utlovade Messias skrev angående honom:

När verkligheten gällande livet härefter och andra hemligheter uppdagades för Abu Bakr, så tog han farväl av alla världsliga relationer. Han avlägsnade sig från de fysiska relationerna och nyanserades i sin älskade (Guds) färger. Han avstod från varje önskan för sin Herres skull, vilket är det egentliga syftet med livet. Hans själ var alldeles obefläckad från egots inklinationer, och han hade helt försjunkit i önskan av att behaga Gud. Sann kärlek till Gud hade genomträngt hela hans väsen och sjunkit djupt ner i hans hjärta, och ljuset av denna kärlek framgick i alla hans ord, handlingar och verk. Då tilldelades han namnet Siddiq (den sannfärdige) och beviljades djupa kunskaper och insikter från Gud den Givmilde.

Islams andre Kalif hette Hazrat Umar. Innan Hazrat Umar (ra) accepterade Islam, var han en utav dess mest bittra fiender. Senare skulle han visa sig bli bland dess mest tappra förkämpar. Detta mod och denna tapperhet förblev Hazrat Umars kännemärke under hela hans liv. Hans tid som Kalif var historisk ur alla aspekter och han visade prov på aldrig tidigare skådad statsmannakonst. Han inrättade bland annat domstolar (vari även han själv en gång fick infinna sig då en vanlig medborgare riktat en anklagan mot honom), polissystem och införde barnbidrag. Han krävde utav alla sina guvernörer att de skulle leva enkla liv och hålla sina portar öppna för alla besökare. Omsorgen övar sitt folks välfärd var så stor att han själv brukade vandra omkring på Medinas gator om nätterna för att se om det fanns någon vid behov. Hazrat Talha (ra) berättar att han en tidig morgon såg Kalifen Umar gå in i en hydda. Han undrade vad Hazrat Umar hade där att göra? Han fick senare veta att där bodde en blind, äldre kvinna som Hazrat Umar dagligen gick för att besöka och se efter.

Hazrat Umars storhet kan uppskattas utifrån det faktum att härskare av Rom och Perserriket darrade när de fick höra hans namn. Men själv var han så ödmjuk att han brukade fylla vattenbägaren för äldre kvinnor och handla för änkor vars män stupat på krigsfältet, för att sedan utmattad gå och lägga sig för att vila i en av moskéns hörn. Utsända delegater från storslagna imperier förundrades när de skickades till Medina, för att där påträffa muslimernas ledare vilandes ensam utan livvakter. En gång anlände ett romerskt sändebud till Medina på ett diplomatiskt uppdrag. När han frågade efter kalifens residens blev han hänvisad till en man som låg och sov ensam under ett träd. Det romerska sändebudet häpnades över denna syn; ledaren av ett storslaget imperium med miljoner undersåtar, liggandes utan livvakter eller vapen. Han utbrast då: O Umar! Du regerade och du var rättvis; således är du trygg och du kan sova i frid. En annan gång påträffades Hazrat Umar när han oljade ryggen av en kamel tillhörande statskassan. Någon frågade honom varför han inte lät någon tjänare utföra detta arbete? Han svarade: Kan det finnas någon större tjänare än mig själv? Muslimernas ledare är i själva verket deras tjänare.

När Hazrat Umar gick på resa tog han aldrig med sig något tält, utan vilade oftast under skuggan av något träd. När han begav sig av till det ny-erövrade Jerusalem, så oroades muslimerna över hans simpelhet och fruktade att detta skulle göra ett dåligt intryck över den kristna befolkningen i den heliga staden. De framförde således en dyrbar turkisk häst och en stilig dräkt åt honom att bära. Men Hazrat Umar avböjde, och sade: Den ära som Gud beviljat oss finns i Islam, och denna ära är mig tillräcklig. Denna resa ägde rum år 637. Efter att ha skrivit under fredsavtalet på platsen Jabiyyah så trädde Hazrat Umar in i Jerusalem, välkomnad av stadens invånare som inget annat än förvånades över denne store ledares simpelhet. Efter en rundtur i den heliga stadens gator var det tid för bön, och prästerna inbjöd honom till att be i deras kyrka. Men Hazrat Umar (ra) avböjde och sa att om han idag bad i denna kyrka så skulle muslimer framöver kunna se detta som en ursäkt till att inta kyrkor med våld.

Under Hazrat Umars tid expanderade islams rike i rask takt. Vad som idag kallas arabvärlden är i själva verket det område som erövrades under hans era. Micheal Hart skriver om honom i sin bok The Hundred:…:

Umars framgångar är minsann imponerande. Efter Muhammad var han den huvudsakliga personligheten som bidrog till Islams spridning. Utan hans kvicka erövringar, så är det tveksamt att Islam skulle bli så utbrett som det faktiskt är idag. (slut på citat)

Men dessa erövringar spred ingen rädsla eller skräck i de nya områdena, utan tvärt om gladdes de erövrade över att ha fått nya regenter som behandlade dem med respekt och rättvisa. Erövringarna var absolut inga aggressionskrig, utan de genomfördes mot imperier som var svurna fiender av Islam och som inlett med att förklara krig mot muslimerna. Islam tillåter inte krig annat än i självförsvar, och principen som gällde under denna tid i historien var att erövra eller att erövras. Man bör även komma ihåg att muslimerna var i extremt underläge när det gällde antalet soldater och utrustning.

Under striderna med det mäktiga perserriket inträffade en mirakulös incident. Fienden hade trängt in muslimerna i ett hörn, som under denna strid leddes av fältherren Hazrat Sariyyah. En dag gick fienden till plötsligt angrepp, understödda av förstärkning. Detta medförde stora skador för muslimerna. Hazrat Umar (ra) höll vid denna tidpunkt en predikan i Medinah, hundratals mil därifrån, och han visades allt detta i en vision. Under sin predikan utropade han högt: یا ساریۃ، الجبل O Sariyyah, ta skydd mot berget. Denna röst uppfattades av Hazrat Sariyyah, och omgående tog den muslimska armén skydd mot berget. Denna manöver ledde senare till att muslimerna vann kriget. Efteråt kom Sariyyah till Medina och talade om hur han hört rösten av Hazrat Umars uppmaning och på så sätt kunnat vända stridens fördel till sin sida.

Hazrat Umar (ra) hyste stor fruktan och vördnad för Gud i sitt hjärta. En gång lyfte han en kvist och utbrast: Ack, om jag bara vore likt denna kvist. Ack, om jag bara inte hade fötts.  Han brukade säga att: Om jag hör en röst från himlen att endast en person kommer att hamna i helvetet, så kommer jag frukta att jag är den personen. Och om jag hör att endast en person kommer att träda in i paradiset, så hyser jag förhoppning om att denne är jag själv. En gång under Hajj, när han enligt dess riter kysste den svarta stenen vid Ka’ba, så uttryckte han sig på följande vis: O sten, jag känner väl till att du blott är en sten, och vid Allah om jag inte sett Allahs sändebud kyssa dig så hade jag aldrig gjort det.

Hazrat Umar – likt alla andra kalifer – såg aldrig kalifatet eller ledarskapet som ett personligt privilegium värt att eftertrakta, utan snarare accepterade han motvilligt detta ämbete och betraktade det som ett oerhört stort ansvar som han en dag skulle kunna ställas till rätta inför.

Den tredje kalifen i Islam, Hazrat Usman al-Ghani, var även han ett dygdemönster och en storslagen personlighet. Han hade oerhört högt anseende i Mecka, och efter att ha accepterat Islam ställdes han inför mycket svåra prövningar. Han blev bland annat torterad och utfryst av sin egen familj.

Hazrat Usman hade en mycket blyg och anspråkslös personlighet. Det var på grund av Hazrat Usmans goda egenskaper som den Helige Profeten (saw) gifte bort först sin ena dotter till honom, och när hon dog så gifte han även bort sin andra. När även den andra dottern dött, lär han ha sagt: Gift bort era döttrar till Usman; om jag haft en tredje dotter så skulle jag även ha givit denna till honom, och de tidigare äktenskapen var föranledda av Gudomlig uppenbarelse.

Det 9:e året efter Hijrah inträffade Ghazwah Tabuk, ett fälttåg där muslimerna framför sig hade en lång resa genom den kala öknen för att gå fienden till mötes. Enligt sedvana uppmuntrade han sina anhängare att spendera rikligt för att förbereda den muslimska armén. Hazrat Usman var en förmögen handelsman, tillika en mycket givmild person. Det var därför han fick tilläggsnamnet al-Ghani, den Generöse. Han tog således ansvaret för att bekosta en tredjedel av armén, d.v.s. uppemot 10,000 man. Han gav 950 kameler, 50 hästar och 10,000 dirhamer. Den helige Profeten (saw) gladdes mycket åt denna enorma uppoffring, och sade: Efter denna dag kommer ingenting som Usman gör att vara honom till skada.

En av de förträffliga aspekterna av Islams lära var att den stegvis önskade avveckla slaveriet i världen. Hazrat Usman (ra) följde detta påbud på bästa tänkbara sätt. Under sin livstid frigjorde han tusentals slavar. Det berättas att det inte fanns någon gata i Medina där man inte kunde påträffa en slav frigjord av Usman. Senare gjorde han det till en vana att befria en slav varje fredag.

När Hazrat Usman (ra) utnämndes till kalif, sade han i sitt allra första tal följande:

Den bäste människan i världen är den som förlitar sig på Allah och söker Hans beskydd, och som håller hårt fast vid Allah och Hans skrift. O folk, jag har anförtrotts det tunga ansvaret att vägleda er. För denna uppgift söker jag enbart Allahs hjälp, och det är enbart med Allahs kraft som man har möjlighet att agera med godhet. Jag söker enbart förmåga hos Honom. Jag förlitar mig enbart på Honom och till Honom ska jag återvända.

De inledande 6 åren i Hazrat Usman kalifat var mycket fridfulla. Men sedan inleddes vad som skulle bli en mycket tragisk epok i Islams historia, och inledningen på den splittring som den Helige Profeten (saw) själv förutspådde skulle till att utbryta en dag.

Denna splittring var en följd av att Islam under denna tid fick oerhört många konvertiter, varav en betydande del inte efterlevde den sanna anda till vilken den nya religionen kallade. De enorma rikedomarna som muslimerna fick genom sina nya erövringar delades upp enligt föreskrifterna i Qur’anen, men desto mindre återstod girigheten hos vissa människor. En person vid namn Abdullah bin Saba sägs vara upphovsmannen till det uppror som senare skulle leda till Kalifens martyrdom. Tillsammans med en stor skara begav han sig till Medina och krävde Kalifens abdikation. Hazrat Usman vägrade detta, och hänvisade till en hadis av den helige Profeten (saw) vari han sagt att: ”O Usman, Allah kommer att skänka dig en dräkt som hycklarna ska önska ta av, men du bör aldrig ta av dig den.” Vid flera tillfällen hade den Helige Profeten (saw) förutspått Hazrat Usmans martyrdom. En gång lär han ha sagt: Efter att ha genomgått en enorm prövning så kommer glädjebudet angående paradiset att gå i uppfyllelse för honom (d.v.s. Usman).

När upprorsmakarna gjorde intrång i den relativt obevakade staden Medina, omringade de snabbt Kalifens residens. Muslimerna i Medina begärde då av Hazrat Usman att de skulle tillåtas försvara honom. Men Kalifen avböjde denna begäran och hänvisade till de profetior som nu skulle till att uppfyllas om honom. Även guvernören av Syrien, Hazrat Muawiyyah, vädjade till Kalifen om tillåtelse att skicka sin stora armé till undsättning. Men Hazrat Usman vägrade även detta, och förklarade att han inte önskade bli upphov till ett blodbad muslimer emellan. Själv talade han inför upprorsmakarna med följande ord:

O mitt folk, döda mig inte. Jag är tidens regent och tillika er muslimska broder, och jag svär vid Gud! Jag har alltid enligt min bästa förmåga önskat bättring, vare sig jag handlat rätt eller felat. Om ni dödar mig, så kommer er sammanhållning att brytas upp för alltid.

Men dessa ord föll för döva öron, och till sist gjorde skaran intrång i Kalifens hem och mördade honom. Detta var år 656.

Hazrat Usman efterlämnade för muslimer en stor lärdom, vars betydelse i vår samtid är enorm. Han önskade inte på något vis bli skyldig till att muslimer drabbar samman. Detta trots att de som angrep honom bara var muslimer till namnet och hade överträdit alla gränser för vad som var tillåtet. Om muslimska ledare världen över uppmärksammat detta hade vi inte behövt se de konflikter som tidvis blossar upp muslimska länder och sekter emellan.

Den fjärde kalifen inom Islam hette Hazrat Ali bin Abi Talib. Han var den Helige Profetens brorson och bland de allra första som kom till tro på honom. Han var en oerhört tapper och klok människa, likaså besatt han även mycket ädla moraliska egenskaper. Han var oerhört klok och kunnig.

Det berättas att en gång på slagfältet så ställdes Hazrat Ali man-man mot en fiende. Hazrat Ali fick upprepade gånger denne i sitt grepp, men han lyckades ständigt komma undan. Till sist tog Hazrat Ali hårt tag om honom och satte sig över hans bröst. När han skulle till att hugga med sitt svärd, så spottade fienden honom rakt i ansiktet. När han gjorde detta reste sig Ali upp och började gå därifrån. Detta gjorde fienden alldeles häpen, och han ropade efter honom förundrat varför han efter all möda nu gick sin väg och lät en blodtörstig fiende komma undan? Hazrat Ali svarade: Jag hyser ingen personlig fientlighet mot dig. Eftersom du är Islams fiende och har tillfogat muslimerna skada, så önskade jag döda dig av detta skäl. Men när du spottade i mitt ansikte gjorde detta mig förargad, och jag tänkte att nu har mina avsikter beblandats med personligt agg, vilket inte är tillbörligt. Men om jag får tag på dig igen efter det att min ilska avtagit, så kommer jag minsann göra slut på dig. När fienden fick höra detta så gjorde det ett så starkt intryck på honom att han accepterade Islam, för han tänkte att vilken religion kan vara bättre än denna som skänker sina anhänghare en sådan stor självbehärskning?

Likt det berättades var omständigheterna efter den tredje kalifens bortgång mycket oroliga. Men de Sahaba som var närvarande i Medina var överens om att ansvaret nu bör läggas på Hazrat Ali. Hans tid som kalif var onekligen tumultartad. Omkring sig hade han inte längre de trogna muslimer som tidigare beskyddat Kalifatet lika väl som han själv gjort. En separatistgrupp som senare kom att kallas Kharijiter konspirerade för att mörda honom. En tidig morgon då Hazrat Ali var på väg till moskén blev han således angripen av någon tillhörande denna grupp, och 3 dagar senare blev han martyr.

Den Utlovade Messias (as) skrev angående honom:

Hazrat Ali var en from och rättfärdig människa, och bland den Nåderike Gudens älskade. Han var Guds lejon, och saknade sin like i tapperhet på slagfältet, där han aldrig vänt fienden ryggen till. I flera strider visade han prov på sitt otroliga mod. Tillika var han en välartikulerad och hängiven person. Han saknade sin like i varje god egenskap, och även i sin vältalighet. Han var förvisso bland Guds utvalda tjänare. (Sirrulkhilafah)

Dessa – ärade åhörare  – var Islams första kalifer. De stod upp för sanningen, oavsett vilka konsekvenser det kunde leda till. De besatt ädla moraliska egenskaper och var sanna filantroper. Deras hjärtan var rena från hat och de gjorde sig aldrig skyldiga till förtryck. Insikten om sitt ämbete gjorde dem oerhört ödmjuka och ansvarsfulla. Det är en oerhörd kontrast mot dem som under våra dagar gör anspråk om Kalifat och att alla världens muslimer måste förena sig med dem för att utkämpa ett oheligt krig där man dödar oskyldiga människor. Men var försäkrade om att dessa människor inte följer Islams lära. Islam betyder fred och lär ut hur man kan etablera fred både inom sig och i världen. Det är min förhoppning att vi som praktiserande muslimer lyckas övertyga vår omvärld om detta.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *